Idag var det dags igen.

Brev från försäkringskassan (fk) i brevlådan.

Jag har insett att ångestpåslaget har minskat de senare åren när brev från fk kommer i brevlådan. Kände inte särskilt mycket när jag såg kuvertet idag men när jag öppnade det slog det dock till igen. Hårt. Väldigt hårt. Jag var inte beredd på innehållet. Tänkte inte ens tanken att det rörde sig om min sjukersättning. Min rätt till ersättning. När jag läste rubriken kom reaktionen. Omedelbart.

Jag tror ingen som inte farit illa i sjukförsäkringssystemet kan komma i närheten av att förstå känslan. Huvudet liksom bara isade till. Stängde av fullständigt på nolltid. Frös till totalt. Kroppen reagerade också med förhöjd puls, känslan av kyla och ont i nacken.

 

En stund efteråt slår mig tanken att det kanske ändå är tur att kontrollen var nu, innan nuvarande regering med sd som samarbetsparti har rört sjukförsäkringen.

 

Har förstått att det inte bara är jag som känner oro. Vi är många som reagerar. Vi gör det olika hårt på olika sätt men många av oss reagerar starkt. Vi får nog leva med detta posttrauma resten av våra liv är jag rädd. Vi som levt med långvarig sjukskrivning och kampen för att först få vara sjukskrivna och sedan få sjukersättning. Det är vad den inhumana sjukförsäkringen vi har nu gör med oss. En sjukförsäkring som försämrades kraftigt från 2010-talet och framåt. Osäkerheten. Otryggheten. Och såklart den låga nivån på ersättningen. Att leva så under många år är inhumant. Lägg därtill allt vi får utstå från omgivning och samhälle i form av ifrågasättande och misstänkliggörande av om vi “har rätt” att vara sjuka och få ersättning
“Kan du inte jobba alls?”
“När ska du börja jobba igen?”
“Något kan du väl göra?”
“Inte ens på deltid?”
“Du ser inte sjuk ut.”
Det är bara exempel på vad vi mer eller mindre ofta får höra. Vi får försvara oss, vår rätt att existera trots sjukdom/skada. Om vi inte haft ersättning från ett gemensamt sjukförsäkringssystem – vem skulle då stå för vårt uppehälle och liv? Föräldrar? Barn? Syskon? Eventuell partner? Eller har vi inte rätt att finnas till?
Jag minns tydligt vad den läkare jag hade när jag ansökte om sjukersättning sa när den äntligen gick igenom, nästan ett år efter ansökan; Lev nu ditt liv så rikt du kan, fyll det med meningsfulla saker i den mån du klarar av det. För det är ju just det, de flesta av oss lever ändå inte som friska men vi försöker att i alla fall ibland låtsas som om vi vore friska för att få livsglädje och meningsfullhet. Vi tvingas anpassa oss efter våra sjukdomar och skador som ibland är osynliga för omgivningen men har man väl fått sjukersättning så är man för sjuk/skadad för att kunna arbeta.

Otvivelaktigt.