Ett gästinlägg från Malin Hammarström om hur cp-skadade Maria får betala för politikernas besparingshysteri.

Nu tänker jag berätta något för er som inte känner till hur Försäkringskassan jobbar med personlig assistans. Det här kommer att ta en stund, för jag måste börja med sjukförsäkringen.

Ända sen millennieskiftet har det funnits en retorik hos politiker om våra sociala trygghetssystem som går ut på att det förekommer ett “överutnyttjande” av dessa system. Detta “överutnyttjande”, som med tiden kommit att benämnas “fusk” har tämligen konstant påståtts vara omkring tio procent. Sjukförsäkringsreformen som gjordes 2008 byggde på denna föreställning. Detta trots att forskare redan medan utredningen pågick kunde visa att de ökande sjuktalen (antalet utbetalda sjukpenningdagar delat på antalet försäkrade) inte berodde på att antalet sjuka hade ökat, utan att sjukskrivningarna hade blivit längre. Att sjukskrivningarna hade blivit längre berodde i sin tur på de stora nedskärningarna som hade gjorts i sjukvård, rehabilitering och arbetsmarknadsinriktad rehabilitering, vilket gjorde att folk helt enkelt inte fick den hjälp de behövde för att bli friska och komma tillbaka till arbete. Att låta verkligheten komma i vägen för en möjlighet att skära ned på statsfinanserna var dock inte intressant för utredaren eller den tillträdande Alliansregeringen. De drev igenom en reform som har lett till hundratusentals utförsäkringar och ett rent omänskligt lidande.

Det verkliga överutnyttjandet i sjukförsäkringen har senare visats vara 0,04 procent, mindre än en halv promille, inga tio procent. Men föreställningen om “fusket” och de potentiella möjligheterna att spara pengarna verkade förblinda politikerna, för de fortsatte att tala om tio procents fusk, och nu användes samma siffra om den personliga assistansen. Men inte heller där fanns det några tio procents “fusk”. Trots att Försäkringskassan skärpte krav, satt med tidtagarur och mätte hur lång tid det tog för assistansberättigade att gå på toa, duscha, klä på sig och äta mat, och satte samman speciella enheter vars jobb det var att leta efter överutnyttjande så lyckades man inte hitta något utbrett “fusk”. Vad man hittade var fall där den försäkrade, eller handläggaren, gjort oavsiktliga fel. Här kunde man dock hänvisa till de enskilda fall som polisanmäldes, sk “assistanshärvor” som blåstes upp i medier, där brukare felaktigt hade fått för mycket assistans, eller att all den assistans som beviljats inte hade utförts av anordnaren. Så då skärpte man kraven och började ompröva assistansen förutsättningslöst vartannat år, för om man kunde neka assistans som tidigare beviljats så kunde man möta de ständiga kraven på nedskärningar.

Men ändå var det ganska blygsamma summor man lyckades kräva in, efter alla kontroller och utredningar. Sen stötte de på patrull, när det visade sig att de nekat assistans till barn och vuxna som behövde assistans för att kunna andas och få i sig näring, antingen genom sondmatning eller genom att ha någon närvarande vid varje mål som kan hjälpa dem att inte sätta i halsen och kvävas. Det var då FK fick idén att kräva in beviljad assistans retroaktivt, även i fall där inget brottsligt uppsåt fanns. Nu kunde man äntligen visa att det minsann hade betalats ut för mycket pengar.

Att ingen slagit larm om de här fallen tidigare var inget hinder för dem, inte heller att de som fått utbetalningarna inte kunde försörja sig själva, än mindre återbetala de belopp som utkrävdes. Här kommer vi nu fram till Maria. Försäkringskassan har här hittat vad de hoppas är ett kryphål.
Maria, som är född med en cp-skada, försökte nämligen pröva att arbeta för elva år sedan, men blev sjukskriven flera gånger för utmattning. I vad jag inte kan kalla annat än en intellektuell härdsmälta påstår de nu att Maria fått för mycket assistans eftersom hon anmälde att hon skulle börja arbetsträna, men inte anmälde att hon inte längre arbetstränade. Att omfattningen på Marias assistanstimmar inte påverkades av arbetsträningen och att hon hade lika mycket assistans innan, under och efter arbetsträningen, dvs 24 timmar om dygnet, spelade ingen roll. Här ska sparas pengar. Så nu krävs alltså Maria, som inte gjort något fel, på 1,1 miljoner kronor. Pengar hon självklart inte har.

Allt för att politikerna ska få behålla sin föreställning om att det fortfarande går att krama ur den sista medmänskligheten ur våra sociala trygghetssystem.

Se SVT:s inslag om Maria.