Jag tror att det finns flera anledningar.

Sakens natur.
Det ligger i sakens natur att sjuka, skadade och trötta orkar inte.
De kanske var förra året och vi hade en stor uppslutning och bra mediabevakning. Regeringen blev uppenbart störd av oss och beskyllde oss för att ha “Dold agenda”. Vi kände hopp, vi var många och vi kunde förändra tillsammans.
Regeringens lappning och lagning av systemet som ena gången hjälpte en person och andra gången fjorton personer gav inte hopp om någon vilja till förbättring. När man inte orkar så mycket är det lätt att bli uppgiven, det blir inte bättre i alla fall! Det är så här det är….
Men man önskar att anhöriga och vänner till de utförsäkrade hade kommit, att de hade orkat. [pullquote align=”left”]Som sjuk eller skadad känner man sig ofta misstrodd och misstänkliggjord idag.[/pullquote]
Jag pratade med flera på torget i Norrköping och många var nära till tårar, inte bara för sin egen situation utan också att folk inte ställt upp, att folk kanske kände att de tyckte att de utförsäkrade säkert kunde skylla sig själva. Som sjuk eller skadad känner man sig ofta misstrodd och misstänkliggjord idag. Att man inte vill bidra till stacken.
Den känslan får jag ytterligare stöd för när ingen av de som skrivit tal och gjort beskrivningar av sina situationer vågade hålla talen själva.
En del orkade naturligtvis inte men en del sa att de var rädda för att FK och folk skulle tycka att: kan hon stå där och hålla tal kan hon nog jobba också! Man blir till sist rädd för att visa att man orkar något överhuvudtaget.


Vädret.
Det var ett mycket otrevligt väder men vi halta och lytta som var där timmarna innan och efter klarade det. Vi betalar nog fortfarande många av oss med extra värk och trötthet så det gills inte riktigt! Folk hade kunnat komma om de ville, vi hade kaffe att värma dem med.

Avsaknad av kyrkans engagemang.
Kyrkan ställde sig inte bakom i år? Eller i alla fall inte på de flesta orterna. Det kan finnas två anledningar till det.
Det första kan vara att de fick så mycket skit för det förra året. Inte en intrevju gjordes med kyrkans folk utan att de fick svara på frågan om det verkligen var rätt att lägga sig i politiken. Många var de påhopp som gjordes. Så man får vara glad för att de faktiskt genomförde det förra året.
Andra orsaken kan vara att vi i år även manifesterade mot FAS3 och att kyrkan själv utnyttjar FAS3:are.

Normalisering.
När förändringar införs blir folk upprörda, speciellt om det är försämringar. Men genom tid så är det ju ingen förändring längre. Det är så det är. Och kvar ligger myterna om att 140 personer om dagen förtidspensionerades i världens friskaste fuskande folk! Det har blivit normalt att sjuka och skadade ställs på bar backe, det har blivit ok att sucka uppgivet och tycka att det är för jävligt men det är så det är. Det är ingen förändring längre, det är så här det är, det är normalt.

Orken. 
Folk orkar inte bry sig så mycket att man deltar i manifestationer? Man klickar på gilla på olika sidor, skriver under namnlistor på nätet och kommenterar.
Tycker att man visat vad man står för – och det har man ju!
Men det gamla sättet, att gå man ur huse och visa sig ute, att höja sina röster tillsammans ger ett helt annat genomslag och skrämmer och stör  beslutsfattare så mycket mera.
Jag vet ju att folk bryr sig, jag har inte träffat en enda som tycker att nedmonteringen av sjukförsäkringen är bra, alla jag pratar med är upprörda.
Varför kommer man inte då?
Manifestationen var över på en timma, varför kom de inte….


Dålig information.
Vi har inte fått ut informationen? Vi har skrivit debattartiklar, insändare och haft reportage i både radio och TV.
Men det kanske inte räcker?
Vi kanske måste försöka nå ut på flera sätt. Vi har flera Facebooksidor, hemsida, Twitter och bloggar.
Men det kanske måste till något mera?
Jag funderar för vi slutar inte här.
Vi bara vilar upp oss och sedan återkommer vi, i en tidning, ett tv-program, en radiokanal eller en stad nära dig.
Jag lovar…..