I fredags sände P1 ett reportage ( http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=787&artikel=5100130 ) om hur två barn till en utförsäkrad mamma upplever sin vardag. Lojaliteten gentemot mamman och hur de accepterar situationen är hjärtskärande att höra. Är man 7 och 11 år borde man inte behöva vara så medveten om pengar. I intervjun säger den äldre pojken bl.a. “Vissa har saker och andra inte” och “När andra säger hur mycket pengar de har brukar jag vara tyst”. Den som inte kan ta till sig det har ett hjärta av sten. Visst har barn alltid jämfört sig med varandra och berättat om nya saker eller roliga semestrar. De som har resurser tror att de flesta har det som de. De som inte har håller tyst, de är mycket medvetna om skillnaderna mellan deras familj och klasskompisarnas familjer. De vill inte blotta sig totalt och säga som det är. De hänger inte med i konsumtionshetsen som är betydligt värre nu än då jag växte upp. När bröderna blir tillfrågade om de inte önskade att de kunde åka utomlands på semester som de andra barnen svarar den ena: “Det vore roligt att åka till Pite havsbad, det är min högsta dröm.” De har förstått att det är en utopi för dem med utlandsresa, att ta sig från Umeå till Piteå är mer realistiskt. Fast fortfarande bara en dröm…

Jag använder mig sällan själv som exempel i dessa sammanhang. Vill inte vända ut och in på mitt liv hur som helst. Men jag känner så igen mammans försök att mörka hur snålt och nära gränsen de lever. När jag blev sjuk var min dotter 8 år. Min nuvarande man och jag var särbos några år innan vi flyttade ihop så under den tiden var jag ensamstående med endast sjukpenning eller sjukbidrag (tidsbegränsad förtidspension), en AFA-försäkring och bostadsbidrag. När dottern var yngre gick det rätt bra. Det var ok att sätta på sig kläder från UFF. Jag hade tur också då hennes favoritmat var blodpudding. Både billigt och nyttigt. “Snälla kan vi inte äta blodpudding ikväll?” Tacksamheten då hon sa det. För jag slog nästan knut på mig själv i min strävan att ge henne en uppväxt som liknade hennes kompisars. Jag blev expert på att leta upp gratisnöjen. Lusläste annonser och hade blykoll på vad som var på gång i stan. Det som inte kostade. Lappade och lagade kläder. Hittade billiga konstkurser åt dottern genom Kulturskolan. Storhandlade varannan vecka tillsammans med vän som också var sjukpensionär. Jag stod för bilen och hon betalade bensin och bjöd på lunch, det var dealen. (R.I.P. kära C, en av de som inte orkade kämpa längre.) Ändå kröp paniken fram sista veckan före utbetalningen. Vet inte hur många gånger jag rotade igenom jackfickor och väskor i jakt på några mynt.

På mig själv la jag inte en spänn förutom nåt krogbesök då och då. Inga nya kläder, inga frisörbesök… Ändå kunde jag ta med dottern på utlandsresor nästan varje år. Orsaken är att jag har en stor familj och vänner som stöttar mig. De har sett till att vi haft det hyfsat i alla fall och att vi kom iväg på resor som vi kunde se fram emot. Att jag fick en ny tvättmaskin, ny DVD, kunde fixa tänderna. Vad hade jag gjort utan dem? Och vad hade hänt om utförsäkringarna fanns då jag bodde i bostadsrätt? Hade jag behövt sälja och sätta mig i en hyresrätt som var dyrare per månad?

Till slut hittades en medicin som funkade. Med hjälp av den och att jag hela tiden jobbat på att göra mig anställningsbar, som det heter, var jag efter åtta år redo att börja jobba deltid igen. Syster fixade in mig på ett stort tidningsförlag. Men anställa? Nä det var starta eget som krävdes för att få uppdraget. Så jag blev en ofrivillig F-skattare. Insåg att jag var iskall på arbetsmarknaden och det var min enda chans. Det gick bra och inkomsten började ta sig igen. Kunde till och med börja pensionsspara och betalade av skulder. Nu fanns det pengar kvar i slutet av månaden och jag kunde kosta på mig och min dotter lite lyx igen. D.v.s köpa NYA kläder, gå på restaurang ibland och alltid ha frukt och grönt hemma. Att dottern fick en något piggare och gladare mamma var också på tiden. Känner fortfarande en slags skuld över de åren då jag var som sjukast och inte orkade vara den mamma jag ville.

Nu är jag sämre igen och jobbar nästan ingenting. Tänker inte gå in på detaljer men trots att jag jobbat 5 år och höjde inkomsten har jag nu lägre SGI än innan jag gick tillbaka i arbete. Ingen kan förklara det så att jag kan förstå. En kurator har hjälpt mig och även hon bara kliade sig i huvet. Därför vill jag varna er som ska ut och jobba efter lång sjukdom. Finns det risk för försämrad hälsa (vilket det ju finns hos alla egentligen) tänk mycket noga igenom ifall du ska starta eget. Den dagen du blir sjuk räknas din SGI på de tre senaste deklarationer som är färdiga då du sjukskrivs. D.v.s upp till fyra år bak i tiden. Som anställd är det de senaste sex månaderna som avgör SGI om jag inte minns fel. Privata sjukförsäkringar är bara att glömma om du har en kronisk sjukdom som jag.

Imorgon möter jag Gunnar Axén, ordförande i socialförsäkringsutskottet, i Radio1 (se under fliken Kalender här ovan). Han påstår i stort sett att jag inte finns. Vet inte hur många gånger han sagt att under den gamla sjukförsäkringen förtidspensionerades 140 personer om dagen som sen låstes in i utanförskap. Både 140 personer och låstes in är rena falsarier. Självklart behövdes en del ändras men att ändra pga felaktigt underbyggd fakta är inte att bedriva en evidensbaserad politik. Det är att leka med människors liv.