Detta var så bra formulerat av Rolf Nilsson att jag bad att få sprida det – tack!
“Hur kan det komma sig att de allra flesta av Sveriges medborgare så förbehållslöst köper det som landets frivilligorganisationer och socialtjänsten påstår att människor behöver?
Frågan känns angelägen av den anledningen att dessa organisationer uteslutande uppehåller sig vid de olika diagnoser och symptom individen uppvisar i sitt hemlösa tillstånd. Att människor saknar ett tryggt hem att gå till förvandlas i de hjälpandes ögon till en åkomma.
En åkomma som bara förvärras för varje dag den drabbade tvingas gå med på de hjälpandes villkor. Tror verkligen Sveriges skattebetalande medborgare att hemlösa individer har särskilda grundläggande behov?
Skiljer sig deras behov sig från en människa med ett hem att gå till?
Vid de föreläsningar jag håller ibland brukar jag ställa en fråga till åhörarna: “Om ni blir tvungna att välja bort jobbet eller bostaden, vilket skulle ni välja?”
På denna fråga har ännu ingen valt bort bostaden vilket jag tar som en bekräftelse på hur viktig den anses vara för vår existens.
Har människor som förvägras ett tryggt hem inte samma grundbehov?
Sveriges medborgare borde känna en djup oro kring det faktum att hemlösa missbrukas systematiskt av de som säger sig vilja hjälpa.
Så som det ser ut i dag utgör hemlösa en inkomstkälla för ett stort antal organisationsmänniskor. Något som bara kan fortgå så länge definitionen hemlös kvarstår.
Det finns idag ca 900 verksamheter i Sverige med inriktningen att hjälpa hemlösa.
Dessa olika sammanslutningar avlönar 10 tusentalet människor, lägg därtill alla volontärer de sysselsätter som hjälp åt våra över 34 000 hemlösa. Så i praktiken har hjälpen avsedd för våra hemlösa istället blivit en arbetsmarknad för redan etablerade människor.”
Dessa “hjälporganisationer” borde ju anställa just de hemlösa så de kan få en liten chans i alla fall!