När Försäkringskassan börjar tala om sjukersättning istället för sjukpenning – ska man bli glad eller bryta ihop då? Det innebär såvitt jag förstår en rejäl sänkning av ersättningen men å andra sidan en tryggare tillvaro utan så många läkarintyg som ska bedömas och stötas och blötas. Nåväl, det är i alla fall där jag befinner mig just nu. Någonstans mittemellan sjukpenning och sjukersättning.
Med kraftigt sänkt SGI pga uppsägning från tidigare arbetsplats har jag nu inte mycket att leva på i dagsläget heller. Kanske lika bra att acceptera sjukersättningen då? Men varför stretar man emot så mycket? Varför känns det som ett sånt nederlag att erkänna att man är varaktigt sjuk? Det är väl det där jävlaranammat som spökar. Det där som säger åt en att man visst ska komma igen – alldeles oavsett hur små chanserna är. Att det är fult att ge upp och att man är duktig om man kämpar vidare – kosta vad det kosta vill.
Handläggaren på FK är både kunnig och kompetent och jag litar på hennes omdöme. Men ändå är det en otäck känsla i maggropen som liksom sprider sig ut i kroppen och viskar ”sjukpensionär” till mig. För vem vill vara det vid 39? Eller är det så att t o m jag sitter på fördomar om vad en ”sjukpensionär” är? Kan det vara så illa att min rädsla för sjukersättning egentligen är fördomar? Att jag ser framför mig en passiviserad människa, utan vänner, utan kontaktnät, utan intressen som bara väntar på att tiden ska gå. Någon som saknar livsgnista. Ja, kära vänner, så illa är det nog. Jag sitter nog på en väldig massa fördomar.
Och om nu jag sitter på dessa fördomar – som ändå träffar så många som lever på sjukersättning och har bra liv – hur mycket fördomar har då inte andra? De som lever i ekorrhjulet Arbetslinjen? De som jobbar heltid och kanske vabbar nån dag då och då men aldrig kommer närmre försäkringskassan än blankettskrivande. De med hygglig inkomst och stabil ekonomi. Vilka föreställningar har inte de om sjukpensionärer?
Så nu gäller här att bli av med fördomarna och ta tag i situationen. En människa med sjukersättning är precis lika mycket värd som någon annan, har samma möjlighet till socialt liv, ideellt engagemang och arbetsträning som någon på sjukpenning – eller någon helt frisk för den delen. Att det skulle förhålla sig på något annat sätt vore bara löjligt. Att en kod på ett papper skulle vara avgörande för livskvaliteten är bara dumheter. Självklart kommer jag fortsätta skriva, träffa vänner, arbetsträna och vara en aktiv människa även om försäkringskassan tycker att det är sjukersättning jag ska leva på. Den sanningen måste jag nu ta till mig. Och bevisa för omvärlden att så är fallet.
Du skriver så klokt. Visst finns det ett motstånd mot sjukersättning. Att bli sjukpensionär är på något vis förknippat med ett misslyckande. Något som arbetslinjen och tonen från våra ledande politiker bara förstärker när de säger att färre måste försörja fler.
Men någonstans längs vägen måste man också inse att sjukersättning inte är ett val. I många fall – alltför många – är det samhället som har misslyckats. Men samhället lägger ansvaret på oss, trots att det är DE som många gånger har misslyckats med att tillhandahålla vård, skapa bättre möjligheter för funktionshindrade att komma in på arbetsmarknaden, och vara rädda om människor som är sköra.
Ibland är det ingens fel. Vissa sjukdomar kan inte förenas med arbete. Men många gånger känner jag att någon, någonstans, borde ha brytt sig litet mer, gått den där extra milen, istället för att bita sig fast i byråkrati och paragrafer och resurser.
Man sparar inte pengar på korta perspektiv. Det blir bara dyrare i längden.
Helt rätt Malin. I mitt fall har rehabiliteringen inte alls följt någon röd tråd. Det är jag som har fått hitta mina egna platser till stor del, och först det senaste halvåret har jag haft en arbetsterapeut inkopplad för att kolla så att arbete och sjukdom fungerar bra ihop.
Hade jag fått rätt hjälp från början hade man kanske kunnat spara mig några år av sjukskrivning och inte minst en kommande sjukersättning. Det hade varit en stor besparing för staten. Och minskat min egen stress avsevärt.
Tack för att du läste och kommenterade!
Ligger så otroligt mycket i både texten o kommentarerna.
OM vi sjuka fått ett bättre bemötande, bättre förståelse hade vi (eller i alla fall flera av oss) kanske kunnat må bättre. Vi är alltså många som fått förlängd sjukdomstid o förvärrad sjukdomsbild av hur vi blivit behandlade o bemötta. Detta tvivel o påtryckningarna om att vi inte duger om vi inte jobbar har pressat många långt över rimliga gränser och dessutom fått oss att ha en skev självbild med tiden. Det hjälper INTE till, varken att närma sig arbetsmarknaden eller ett hälsosamt liv. Det går inte att enbart ta sig an symtom utan det gäller att gå till grunden med grundorsakerna. Detta gäller inte bara sjukdomar o ohälsa utan även sjukförsäkringen o samhällssynen.
Som det är nu går vi åt helt fel håll!
Och synen på att det är ett misslyckande att få sjukersättning o bli sjukpensionär när det verkligen är befogat, ja den synen måste bort. Det är inhumnat att lägga den tyngden på individen som har nog att kämpa med sin hälsa.
Tack Christine!
Du har helt rätt. Ett bra bemötande från samhället hade gjort mycket för både hälsa och självkänsla. Stigmatiseringen som pågår nu är inte bra för någon. Det stressar både sjuka och friska. Rädslan över att hamna i utanförskapet är inte nyttig.