Jag kände inte Christian Falk ändå var han en stor del av min ungdomstid. Från Rymdimperiets start till Imperiets sista spelning följde jag bandet nästan maniskt. Missade få konserter som var i Stockholm eller städer i närheten. Nu i veckan gick han bort endast 52 år gammal och idag sändes hans förinspelade sommarprogram i P1. Vad kunde vi vänta oss av det? Under Imperiets aktiva period var de mycket förtegna om sina privatliv och de skydde journalister som pesten för det mesta. De var ju punkare och då ställer man inte upp på hemmahos-reportage eller fläker ut sig i pressen hur som helst. Något som väckte respekt hos fansen och spädde på rebellmyten om medlemmarna.

När Christian spelade in sitt 90 minuter långa program visste han att han skulle dö av sin cancer. Det här var hans chans att berätta sin historia så som han såg den. Utan att bli sentimental grävde han djupt bland sina egna erfarenheter. Vi fick ta del av en svår uppväxt, en vuxenvärld som svek och formade den han blev. Hur det var att växa upp i ett fattigt hem. Han tog oss också med på den musikaliska resa han gjort. Från då han tackade nej till musikskolan Adolf Fredriks till de första stapplande stegen som musiker, genombrottet och senare livet som musikproducent.

Det som gör det relevant att skriva om hans sommarprat här var den avslutande delen. Där han beskriver hur han sökte hjälp av vården men avvisades utan att först få adekvat hjälp. Först efter 10-12 läkarbesök fick han sin diagnos. Christians tidigare erfarenheter av missbruk och sjukdom hade fått honom att inse vilket förakt det finns för s.k. svaga i samhället. Hur svårt det är att få stöd i en utsatt situation. Hur man måste vara frisk för att orka vara sjuk och kämpa för sin rätt. Kampen gjorde att “Jag pajade periodvis ihop fysiskt, kände mig som ett jagat djur, och kände att jag skulle gå sönder. Och det gjorde jag också.” Något som vi i Solrosuppropet känner igen väldigt väl från våra många kontakter med sjuka – själva kampen mot myndigheter gör dem ännu sjukare. “När man är där nere så blir man observant på människors utsatthet, och äcklad och chockerad över hur folk kan behandlas, iaf i mitt fall.” Sånt här är svårt att mäta eller göra statistik av vilket också gör det svårt att få gehör för. Jag rekommenderar er att lyssna på programmet för att få inblick i hur det kan vara. En enda människas berättelse kan ibland säga mer än en hel utredning.

Fler citat från slutet:

“När jag befann mig i social och ekonomisk kris fanns inte någon hjälp att få. Nu när jag fått en dödsdom får jag all hjälp jag ber om. Det är jag naturligtvis tacksam för, men det är en märklig prioritering som samhället gör.”

“Det sägs att det finns ett socialt skyddsnät i samhället. Men den som har adressen till det där skyddsnätet får gärna skicka den till mig.”

Det senaste citatet handlar om Christians son William som begick självmord, 24 år gammal. “Ingen lyssnar, ingen har tid och ingen tar problemen på allvar.” Han skickades hem med en burk tabletter efter sitt enda besök hos psykiatrin. En månad senare var han död. En sista stenhård punkkänga mot en psykiatri som inte fungerar kan sammanfatta det Christian tyckte om hur psykvården överger unga som mår dåligt.

Christian Falks sommarprat idag var en berättelse om honom själv, om musiken och om vårt samhälle. Tack för din tid här, för den du var och det du lämnar efter dig. Christian avslutade med en kärlekshälsning till sina döttrar och denna hälsning till sin son:

“Och William, jag börjar närma mig. Jag har bara några få men viktiga saker kvar att fixa. Sen kommer jag.”