Nu har det hänt igen.

Jag är sjukpensionär, dvs har sjukersättning sedan snart ett år och dessförinnan sju år som sjukskriven och haft en jävulsk kamp i sjukförsäkringssystemet som stark bidragit till att jag tillslut blev sjukpensionär, tveklöst.

Då och då får man kommentarer likt denna:

”När ska du börja jobba igen då?”

 

Att det ska vara sååå svårt att förstå att när man väl fått sjukersättning ja då är det för att man är sjuk! Att man inte klarar att arbeta. Ingen annan anledning.

Jag lovar, det är inget val jag gjort! Hade jag kunnat jobba hade jag gjort det, alla gånger.

Tyvärr fann jag mig inte häromdagen när jag fick frågan om jag börjat fundera på arbete. Suck.

Tycker det är både respektlöst och visar på okunskap och missunnsamhet och att folk har misstankar om att jag skulle fuska…

Sjukdomar och skador syns inte alltid utanpå.
Och hur man kämpar syns inte alltid utanpå.
Man kan inte stänga av och på sina hälsobekymmer, det hade varit praktiskt men det fungerar inte så.

Jag lägger på en fasad. Jag vill inte gå runt och se ut som det vrak jag kan känna mig som inombords. Jag vill se “vanlig” ut. Jag vill såklart leva så vanligt och normalt jag kan.

Jag behöver den positiva input det ger att göra vanliga saker. Livsglädje och mening.
Dock är det ju så att det känns på insidan. Kan behövas mycket vila efter aktivitet.
Min terapeut skrev i ett intyg att ‘Min förmåga stannar vid det mest basala vardagliga.’
Så är det, och även vardagssysslorna tar såklart energi.

Det är inte så att jag lever lyxliv och är hemma och latar mig och har det bra.
Om det gick att byta, skulle jag byta denna resa och detta mående mot att vara frisk och jobba, alla gånger och utan tvekan – men om det gick och om det skulle vara någon som vill så får den som byter med mig då ta allt jag gått igenom de senaste 8 åren också.

OM jag ser fräsch och pigg ut kanske man skulle kunna tänka att det kan bero på att jag INTE jobbar utan mitt jobb är just att ta hand om mig själv så jag mår så bra som jag kan göra med de förutsättningar jag har. Nu, som sjukpensionär, har jag lite bättre förutsättningar att orka leva ett liv. Inte bara överleva det.

Jag försöker göra mitt liv så meningsfullt som det bara går.

Hade jag försökt jobba också hade jag ju inte mått så bra som jag nu gör. Och då är definitionen på bra ändå lågt satt.

 

Stötte på ett debattinlägg i ETC som tangerar detta, för det kanske är så, att vår utsatthet inte påverkar människor, eller att man skjuter det ifrån sig. Man vill eller kan inte förstå. Eller stör det bilden av ens eget liv som faktiskt är rätt ok i jämförelse med de utsattas?

”…det tecknar en ganska bra bild av dagens Sverige, där cynismen och egoismen breder ut sig. Vi är idag så vana att se tiggande människor på våra gator och torg att deras utsatthet inte längre påverkar oss.

Istället talar vi om dem som ett politiskt bekymmer, ungefär som de sjunkande skolbetygen eller jobbristen.

Så nej, Mikaela Bley.
”Många andras” helg liknar inte din.

Tvärtom så har klyftorna mellan de som har möjlighet att bjuda sina barn på tryffelpizza och rawfood-glass och de som knappt har råd att sätta mat på bordet aldrig varit större.

Problemet är att de senare sällan får följare i sociala medier eller utrymme i media.”