Försäkringskassan har genom ett brev till regeringen varnat för effekterna av en dom från Högsta Förvaltningsdomstolen. Dom föll i juni i år och Försäkringskassan anser att domen kommer att göra att många assistansberättigade kommer att beviljas färre timmar. Försäkringskassan beräknar att ca 6 000 människor kommer att kunna påverkas, de som idag får en del av sina assistanstimmar beviljade för sådant som kallas väntetid och beredskap. Om de dras in kan det till exempel bli svårt för familjer att anställa personal som har beredskap och gör insatser nattetid. Christine Bylund, är assistansvändare, genusvetare och doktorand i etnologi vid Umeå universitet och skriver ett gästinlägg åt oss.
Igår kom nyheten att Försäkringskassan varnar Regeringen för att utvecklingen i den personliga assistansen är på väg åt ett oroande (det vill säga helt fruktansvärt) håll. Ja, ni läste rätt, den myndighet som själva drivit på utvecklingen genom att önska praxisbeslut i olika domstolar varnar nu Regeringen för att den senaste domen inte längre kommer att göra möjligt att bevilja personliga assistans på ett sätt som är möjligt att genomföra i praktiken. “Detta kommer att få svåröverskådliga konsekvenser för både stat, kommun och den enskildes liv”, skriver de.
Jag har varit så rädd så länge. För mig själv, för mina vänner. För andras skull. Läser i flödet i sociala medier hur paniken breder ut som en skogsbrand mellan oss. Vänner som gissar hur livet kommer att se ut framöver om något inte görs nu. Den jag älskar, kommer jag att kunna fortsätta sova bredvid honom. Kommer jag någonsin mer att kunna lämna hemmet. Kommer jag ens kunna bo kvar hemma – är det dags nu tänker jag. Undra vem som kommer bo i servicelägenheten bredvid mig?
Samtidigt som mitt eget nuvarande kommunala assistansbeslut, som är så tydligt kopplat till min forskning, till det samhälleliga värde som rollen som forskare förväntas ge mig, räddar mig i flera år till. Som om jag svävade över ett krigsfält innesluten i en bubbla. Jag spyr på den dåligt förklädda cynismen i detta. Men jag kan inte inte vara tacksam för att den gett mig möjligheten till ett liv som jag förtjänar. Applåderna när jag berättade om det under ett seminarium på mitt jobb. Hur de missade målet. Fast det kanske är något att fira. Det här är ingen personlig bedrift, det är bara godtyckligt lotteri. Detta är inte en personlig lyckohistoria för mig – inte ens en lyckohistoria för idén om rimlighet, rättvisa, vad är fyra års trygghet i jämförelse med ett helt liv för någon annan? Det är bara ett exempel, strukturen skär genom mig.
Ändå, vad det ger mig. Ontologisk trygghet, säger hon. Något att kunna lita på. Tänk att alla normater går omkring och litar på livet så här, säger jag.
Innan jag fick reda på nyheten från Försäkringskassan skrev jag autoetnografi om vad denna trygghet gjort för mitt varande i världen. För min idé om framtiden, för mitt begär. Att jag blivit både glupsk och lat av tryggheten. Men slutade tvärt när jag såg länkarna delas på sociala medier. Överlevarens skuld är som ett järnspett av panik genom ryggraden. Jag står som ett rådjur i välfärdsstatens gulvita strålkastarljus. Jag tänker att jag inte är ensam om att känna så. Att vi är så många, att det är så ovärdigt oss, att det är ovärdigt ett välfärdsland, en demokrati, Socialdemokratin. Människovärdet, vad ni vill… Jag tänker, okej, ni vill låsa in oss, göra oss utfattiga, låta oss kvävas, ramla och slå oss i obevakade ögonblick. Förtvina, glömma våra begär. Sedan tänker jag att det bara inte får bli så.
Fatemeh Khavaris ord vid sittstrejken i Stockholm kommer för mig “Ni har förnedrat oss, men vi är starka tillsammans”. Att en inte får vara rädd för att beskriva det för vad det är – förnedring. Att en så lätt utan att en känner det, som med grädde, matas med känslan av att inte vara människa.
När jag själv var mitt uppe i kriget om livet skrev jag mycket om känslan av en skog inombords där de som kämpat för människovärdet innan mig trängde sig fram mellan mossbevuxna träd. De gör det nu också. Anton. Harry. Isak. Min mormor. Gunnar, statarkillen som cyklade, agiterade, förkunnade. Han som blev finansminister.
Isak, Isak Boström, eldare från Vapelnäs och motvillig frontfigur för Sundsvallsstrejken 1879. Han kunde förvänta sig mycket lite av livet. Vara glad, tacksam för arbetet, att en inte svalt, att inte ungarna dog. Men han kunde föreställa sig något annat utifrån sin övertygelse om rättfärdighet – att den minsta ska bli den största. Det säger något mycket tydligt (för andra obegripligt) att min största identifikation är med den som levt mer än 140 år före mig. “Vi kämpar för rättvisa”, sa Isak enligt legenden. “Därför är Gud med oss”.

Christine Bylund, är assistansvändare, genusvetare och doktorand i etnologi vid Umeå universitet. I sin forskning undersöker hon med intervjuer och eget skrivande som metod hur förutsättningarna för och förändringar av rätten till stöd och service i välfärdsstaten påverkat/ påverkar möjligheten att leva i relationer och ha familjeliv. Forskningens huvudfokus är relationen mellan vardagslivet och det personliga och det byråkratiska och politiska. Även i hennes egen roll som forskare med behov av stöd och service. Den här texten, som tidigare publicerats på Facebook är en del av ett pågående skrivande och en reaktion på Försäkringskassans brev till Regeringen den 20 oktober 2017.
Ha hyfsad ton och sunt förnuft när du kommenterar.