I sjukförsäkringen finns luckor, falluckor kanske man skulle kunna kalla dem? När det kommer till antal så går det säkert att få ihop 24 stycken, som en adventskalender eller kanske som en önskelista. En önskelista över det vi önskar bort. Vi ska varje dag presentera en brist, svaghet eller annat som behöver åtgärdas inom sjukförsäkringen. Korta inlägg och inte alltid med förslag på lösningar utan bara en problembeskrivning. Du gärna får komma med kommentarer om hur du ser på det. Vi tar idag lucka 12 som är skriven av en gästbloggare, Malin Hammarström.

Vi befinner oss just nu mitt i en pandemi som kommer påverka oss många år framöver. Nedskärningar i vården har gjort att sjukvårdspersonalen dignade under arbetsbördan redan innan pandemin, och de som i somras inte fick ta ut semester tillsammans med familjen får nu inte heller ta ut julledighet tillsammans med dem.

Det talas om vikten att hålla i och hålla ut. Vi som drabbats av nedskärningarna i vården, omsorgen, LSS och stödet till funktionsnedsatta är numera mästare på att hålla i och hålla ut. Ända syns vi nästan aldrig i media eller samhällsdebatten.

Det talas om hur isolering är oerhört farligt och skadligt, men nästan ingen nämner de som sedan flera år tillbaka isolerats i hemmet pga nya, striktare tolkningar av LSS.
Det talas om hur vården till de som blivit långtidssjuka i covid-19 brister, men nästan aldrig om hur de nedskärningar som pågått sen nittiotalet har raserat vården och rehabiliteringen av sjuka och funktionsnedsatta.

Det talas om orimligheten i att långtidssjuka i covid-19 utförsäkras eller nekas sjukpenning, men nästan ingen nämner alla de som utförsäkrats sen den nya sjukförsäkringslagen trädde i kraft 2008.

Det talas om orimligheten i att sjuka hänvisas till att leva på socialbidrag, men nästan ingen nämner den växande skara människor som står helt utanför alla försörjningssystem för att de har en sambo/make/maka som tjänar för mycket. Det talas inte heller om de som inte får socialbidrag eftersom de skulle bli hemlösa om de säljer sin bostad.

Så vad talas det om då? Tja, på Rapport gjorde ett reportage om hur restauranganställda kommer drabbas av att alkoholförsäljningen på krogar stoppats efter 22:00. “Vi förstår ju varför” sa en anställd “men det hade ju känts bättre om de hade sagt att de förstod hur hårt vi drabbas”. I reportaget fick vi också se några käcka och till synes lätt berusade ungdomar som glatt deklarerade att unga kommer fortsätta festa.

Det är omöjligt att dra någon annan slutsats än att klyftorna i samhället nu vidgats så mycket att politiken och samhället inte längre behöver befatta sig med oss som är skadade, sjuka eller defekta, och det ansvaret vilar på alla politiska partier som haft direkt eller indirekt inflytande över politiken de senaste tjugo åren.

Tack vare Vänsterpartiet har nu riksdagen röstat igenom lättnader för bedömningarna vid 180-dagarsgränsen i sjukförsäkringen. Det är ett viktigt steg framåt, men kampen är långt ifrån över, och när nu fokuset ligger på vaccineringen är risken stor att den havererade sjukförsäkringen återigen hamnar i skymundan. Sjuka ska inte behöva stå med mössan i handen och skämmas för att de inte kan arbeta. Om du som politiker håller med om det, svälj då dina förutfattade meningar och ideologiska hang-ups och lyft diskussionen i ditt eget parti. Kräv svar, acceptera inga undanflykter. Gör det för att det är rätt, inte för att det kan gynna dig. Gör det trots att du kan förlora på det. Visa att du står för den jämlikhet du predikar.

Tiden är över för socialt poserande och polerande av den egna hjälteglorian. Vi behöver förändring, och vi behöver den nu, för vi har redan väntat alldeles för länge.

Dagens gästbloggare heter Malin Hammarström.

”En halvakademiker med brokig meritlista. Kronisk smärta och depression tog min arbetsförmåga, men inte mina tankar. Under åren har ilskan över ett samhälle som föraktar de svaga vuxit och nu har jag hittat orden att beskriva den med.”