Den 4:e augusti skulle det ske. Jag skulle äntligen, äntligen få se Prince. Det var den här sommarens absoluta höjdpunkt för min del och något jag verkligen sett fram emot då musik är en stor del av mitt liv. Har alltid lagt mycket pengar på skivor (vinyl, så gammal är jag), klubbar och konserter. Förr, då jag var frisk, stod jag såklart så långt fram det bara gick. På svettstänks-avstånd, på se-varje-por-i-ansiktet-avstånd, på plocka-plektrum-och-trumpinnar-avstånd. Det är så jag är van att uppleva konserter. Det ska vara tryck, hög volym, gärna lite hysteriskt.
Numera kan jag inte stå längre stunder, och jag kan absolut inte röra mig bland fulla människor i miljöer där det är trängsel. D.v.s. ska jag på konsert använder jag rullstol eller elmoped. Jag har inget val. Oftast klarar jag mig rätt bra själv i min vardag men vid sådana här tillfällen behöver jag assistans, något jag har läkarintyg på. Så min bästa vän skulle hjälpa mig under konserten med dryck, mat och andra praktiska saker. Hon får inget betalt men jag tänkte – hon får ju se Prince så hon hänger säkert gärna med. Jodå, hon avbröt sin semester för att gå med mig. Vi var laddade.
Längst bak, jag menar verkligen längst, längst bak, på området fanns platsen för rullstolar. Där och då ville jag inte riktigt ta in verkligheten. Jag är oftast en glad skit som gör det bästa av situationen och jag och min vän hade en fantastisk kväll trots allt. Men det hade vi haft oavsett var vi varit. Efteråt kröp insikten sig på – jag har egentligen fortfarande inte sett Prince. Jo, rampen var på sån höjd att man därifrån såg över publikens huvuden, det är sant. Men jag kunde aldrig urskilja vem som var på scenen eller vad de gjorde. Jag hörde ju att Prince var där och att de fantastiska musikerna spelade otroligt bra, men SÅG gjorde jag inte. Under mina femton år som sjuk har jag haft svårt att förstå det där pratet om utanförskap. Jag finns med i alla möjliga sammanhang. På mina villkor. Och så hade det kunnat vara här med men för första gången kände jag mig undanskuffad, negativt särbehandlad. Jag kunde inte delta. Ändå betalar jag fullt pris för biljetten.
Pallar inte vara kränkt offerkofta. Den sticker och passar inte på mig. Nej, jag blir hellre arg och agerar. Jag har reklamerat min biljett till Stockholm Music and Arts och Luger som arrangerar det hela. Efter att ha varit på som en liten iller per mejl, Facebook, Twitter, röksignaler… fick jag till slut svar från Luger efter fem dagar. Jag ville veta hur de tänkte då de placerade rullstolsplatserna, varför de inte lyssnat på kritik från förra året då platsen var densamma och slutligen om de inte höll med om att det är falsk marknadsföring att påstå att rullstolsplatser finns vid scen då de är placerade så att ingen kunde stå längre bort än oss, alla andra var närmre. Jag föreslog även att de skulle ta hjälp av ett handikappförbund eller insatt då de planerade tillgängligheten. Det enda svar jag fått är att de slarvat bort mitt mejl vilket gick till fyra olika mejladresser. Jag mejlade om då jag gärna vill ge dem en chans att förklara sig, skrev även att jag tänkte skriva om det just idag. Alltid bäst att söka samförstånd och försöka lösa problem. Men jag har alltså fortfarande inte fått någon respons. Jag hoppas det kommer tillsammans med mina 1695 kronor som jag såklart vill ha tillbaka.
Varför blir det då såhär? Jag var såklart inte ensam om att tycka att vi funkisar placerats på den sämsta platsen de nånsin sett i konsertsammanhang. Jag pratade med flera andra om detta och ingen hade varit med om maken till uselt arrangemang för de med funktionsnedsättning. Anledningen till att detta förekommer är att det inte finns någon lag som reglerar hur tillgänglighet ska praktiseras. Det finns rekommendationer, men i övrigt är tillgänglighet något som marknaden erbjuder när den tycker det passar. Jag har vänner som inte kan ta sig till arbete och studier på ett vettigt sätt då kollektivtrafiken ej är tillgänglig. Vänner som inte kan vara föräldrar på ett jämlikt sätt, leva sina liv fullt ut.
Så vad gör vi? Vi måste ändra lagstiftningen så att bristande tillgänglighet ska straffa sig men vi väntar på en regering som verkar handlingsförlamad i frågan. Imorgon är det Torsdagsaktion igen utanför Rosenbad mellan klockan 8 och 9. Varje torsdag, i ur och skur, står ett gäng aktivister där och delar ut flygblad till statsråden för att påminna om hur många dagar det gått sedan remisstiden för förslaget i promemorian Bortom fagert tal (Ds 2010:20), att bristande tillgänglighet ska klassas som diskriminering. Något lagförslag finns ännu inte. Nu är det dags att gå från ord till handling, promemorians titel talar sitt tydliga språk!
Imorgon, 15 augusti, har det gått 1000 dagar! Läs mer om aktionen här. Jag citerar Maria Johansson från DHR:
1000 dagar är lång tid för något självklart som att kunna kalla utestängning för diskriminering.
1000 dagar är lång tid för något som diskuterats och utretts i mer än två decennier.
1000 dagar är lång tid för ett förslag som kommer innehålla skälighetsbedömning.
1000 dagar är lång tid för ett förslag som till s…törsta delen kommer bygga på redan gällande lagstiftning.
1000 dagar signalerar att vi alltså inte ens har råd med skälig tillgänglighet i Sverige?
1000 dagar signalerar att vi inte ens ska behöva följa gällande lagstiftning?
1000 dagar är inget jubileum, inget att vara stolt över, för någon.
1000 dagar är sorg och skam. Därför klär vi oss i svart. Kom du också. Rosenbad 08-09 torsdag 15 augusti.”
Nu var jag förvisso inte där under Prince, och kanske var där för mycket folk, men man behövde för en gångs skull inte stå på rullstolsläktarn. Jag stod nedanför scenen på Regina Spektor t.ex. Dessutom köpte jag en helt vanlig biljett, via nätet, precis som vem som helst. Jag upplevde festivalen som en av de mest inkluderande jag varit på, och jag går på flera konserter per år.
Hej Jessica! Roligt att du fick en bra konsertupplevelse. Som jag tolkar det stod du längst fram vid scenen bland den stående publiken. Fungerar det för dig så är väl det bra. Men det finns många orsaker till att en del inte kan stå med rullstolar bland de stående. En är att sjukdomstillstånd/skador kan göra att man är känslig för beröring. Något som är omöjligt om man sitter bland stående konsertpublik med rullstol. Jag försökte också se Regina från en plats på plan som jag och mannen sett ut tidigt. Framför stod några soptunnor så jag hade en chans att se över huvudena på de som stod framför. Kruxet var att då det startade hoppade folk upp på tunnorna och jag såg bara ryggar igen, sen var det väldigt svårt att ta sig därifrån med rullstol då folk stod packade som sillar. Rullstolsplatser behöver inte vara allra längst fram, det är inte det som är min poäng, men de behöver inte heller vara allra längst bort på området där man tappar känslan helt. Om man byggde rullstolsplatser som bara var ca 70 cm höga, d.v.s. så höga att rullisarnas ögon kommer i samma höjd som ståendes så räcker det. Då kan man placera den varsomhelst utan att skymma för de som står bakom. Det GÅR att lösa på ett bättre sätt än vad som gjordes nu. Den här rampen var dessutom för brant byggt. Hörde om de som fått vända p.g.a. det. Om biljetten: jag betalade också fullpris. Finns bara en sort. Så jag förstår inte syftet med den kommentaren.
Med vänlig hälsning / Carina