Fredagen den 5 september var jag på Socialhögskolan i Göteborg tillsammans med Maria Wallin, chefredaktör för Social Politik, för att berätta om hur det är att ta sig fram i mediabruset, om mediaetik och vilken roll socialarbetaren har i press och etermedia.

Maria höll huvudparten av föreläsningen som riktade sig till sista terminens studenter på socionomprogrammet. 170 av dem går just nu en kurs som handlar om socialarbetarens roll i samhällsstrukturen. Och där ingår naturligvis att beskriva sin verklighet inför media.

Som både socionom och journalist är Maria synnerligen lämpad att prata om vikten att vara modig och stå upp för sanningen. Även när den är obekväm. Det var faktiskt den ovärdiga behandlingen av omhändertagna barn som fick Maria att ge upp livet som socialarbetare, ge sig ut i världen och sedan söka journalistutbildningen.

För precis 20 år sedan startade hon så tidskriften Social Politik – som en reaktion på att sociala frågor sällan togs upp i etablerade media. Men det är med förfäran hon inser att hon fortfarande skriver om samma ogentligheter som när tidningen startade. Samhällsutvecklingen har inte gått framåt i den takt man hade kunnat önska. Och frågan är om den har gått framåt över huvudtaget.

Maria passade också på att ställa frågor till mig om Solrosuppropet. Och hur man når ut i media med sitt budskap utan en tidningredaktion i ryggen. Jag berättade att vi haft 7 000 unika besök på sidan det senaste dygnet och att redaktionen bara består av sju sjuka eller skadade kvinnor – spridda över landet. Vidare gjorde jag en liten genomgång av Solrosuppropets historia, från starten i juli 2012 fram till nu.

Det blev en livlig debatt mellan Maria, studenterna – och mig. Det framkom att det fanns en rädsla att vara obekväm på arbetsplatsen. Att man skulle få svårt att få framtida arbeten, få sämre löneutveckling eller försämrad relation med chefen. Ändå var alla rörande överens om att det var viktigt att man uppmärksammade fel och brister i verksamheten.

En manlig student frågade hur man når ut med sitt budskap i ett mediabrus som eskalerar i allt högre takt. En nyhet är ju en nyhet bara en kort tid. Mitt svar var enkelt. Var envis. Kämpa för din fråga gång på gång. Det är ju så vi har slagit igenom. Vi har haft avskaffandet av utförsäkringarna och fas 3 som huvudbudskap under de här åren och inte gett oss. Det har gett resultat. Gott sådant. Plötsligt är det inte vi som ringer till media längre utan media som ringer till oss.

Maria frågade också studenterna vad de får ut av att läsa om sociala frågor på fritiden. De svarade bl a att de ”får en ”kick” av att läsa” eller att ”läsa innebär att hålla sig uppdaterad motverkar känslan av maktlöshet.” Läsning ger ”inspiration för diskussion med kollegor på arbetsplatsen”. Låter bra. Hoppas några av dem går in på vår sida nu och läser under helgen.

Men det fanns även ett stråk av besvikelse i föreläsningen. Var finns de socialarbetare som tidigare varit ute och debatterat frågor? Sammanslutningar som Nu bryter vi tystnaden samt Socialarbetare för SocialAktion. De som haft ambitionen att gå ett steg längre. Att våga tala ut och sprida sanningar som kanske inte alltid stämmer överens med den bild man vill ha av socialtjänsten. Nåväl, i hörsalen på Seminariegatan i Göteborg fanns nu i alla fall nästan tvåhundra taggade studenter. Man får väl hoppas att några av dem vågar träda fram och göra sin stämma hörd om de upptäcker något som inte stämmer på deras framtida arbetsplatser. Maria gjorde i alla fall allt som stod i hennes makt för att entusiasmera och peppa dem! Och hon gjorde det bra!

Monica Armini