Det är juni 2017, jag är i Paris för att delta i en konferens om politisk teori. När jag är i Paris försöker jag oftast besöka den legandariska bokhandeln Shakespeare and Company. Den här gången har jag tur, under de dagar jag är i stan kommer den holländska historikern Rutger Bregman till bokhandeln och pratar om sin nya bok Utopia for Realists. Boken, som handlar om basinkomst, släpps nu på svenska. Häromveckan var Bregman i Sverige för att diskutera boken i ett panelsamtal tillsammans med Roland Paulsen som i sin recension av boken har sällat sig till hyllningskören. Plötsligt är basinkomst en idé i tiden.

Samtalet mellan Bregman och Paulsen inleds med en ny prisbelönt kortfilm baserad på Paulsens egen bok om Arbetsförmedlingen: Vi bara lyder (filmen kan ses här på SVT Play). I filmen beskriver Paulsen hur Arbetsförmedlingen idag har gått ifrån sitt huvudsakliga syfte, att förmedla jobb, till att handla om kontroll av arbetslösa. I en intervju berättar Paulsen att ”Arbetsförmedlingen har ett namn som inte speglar dess verksamhet. En arbetsförmedlare förmedlar i snitt knappt ett osubventionerat jobb i månaden.” Med filmen som bakgrund följer sedan en diskussion om problemen med dagens administration och socialförsäkringar och vad ett införande av basinkomst skulle kunna innebära istället. Kvällen avslutas med rungande applåder och för min del: en känsla av hopp. Jag har följt frågan under flera år, tagit del av debatten som vanligen har förts långt utanför det etablerade politiska samtalet. Nu sker samtalet här, i en stor sal i Kulturhuset mitt i Stockholm, och det är fullsatt.

Idén om en basinkomst som varje medborgare har rätt till ”bara genom att andas” är inte ny. Basinkomstidén kan spåras till Thomas Mores bok Utopia (1516). I bokens fiktiva land Utopia finns ingen privat äganderätt, män och kvinnor får samma utbildning och sex timmars arbetsdag är normen. När idén om basinkomst förespråkas idag är det snarare som ett svar på de problem som välfärdsstaten inte har lyckats lösa. Enkelt uttryckt kan basinkomst (eller medborgarlön) beskrivas som ett offentligt trygghetssystem som garanterar varje samhällsmedlem en inkomst utan krav på motprestation.

Krav på motprestation har nämligen visat sig innebära flera svårigheter. Om Arbetsförmedlingen administrerar arbetslösa så är det Försäkringskassans uppdrag att administrera sjuka. Båda myndigheterna behöver därför hantera frågor som rör arbetsförmåga, men detta har visat sig inte vara helt enkelt. I praktiken är arbetsförmåga oerhört svårt att mäta och det beror på att det inte finns någon objektiv definition av begreppet. För några veckor sedan slog Arbetsförmedlingen larm om att man får allt fler personer som är för sjuka för att både söka jobb och arbeta. Socialminister Annika Strandhäll svarar: ”- Våra största myndigheter får sluta att peka på varandra, och sätta sig ner och lösa det här.” En del av problemet är att Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har olika definitioner av arbetsförmåga. En annan del av problemet är att Försäkringskassan genom sin definition hänvisar till ”normalt förekommande arbete” – ett annat begrepp som det inte heller finns en tydlig definition av. Resultatet blir att sjuka ibland faller helt mellan stolarna eller tvingas avbryta en pågående rehabilitering istället för att få stöd i läkningsprocessen.

Kan vi verkligen ha det så? De som drabbas av den Kafka-artade situationen är vi sjuka. Om det kan uppstå en situation där man som sjuk inte passar i något av de byråkratiska facken så är det inte oss som människor det är fel på, utan systemet. Vissa av oss kommer aldrig kunna arbeta igen, samtidigt som andra som kan arbeta döms ut som icke arbetsföra av en myndighet. När ska vi öppna ögonen för det faktum att det är normerna och reglerna kring arbete och arbetsförmåga som inte fungerar? Jag tar det igen: det är inte människorna det är fel på, utan systemet. När Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan bråkar, är det med våra kroppar som spelplan. Byråkratin är inte bara regler utanför vår kropp, byråkratin genomströmmar den. Regeländringar och handläggares bedömning får direkt påverkan på våra liv och kroppar.

Varför är då tanken om ett annat system så omöjlig idag? En tanke om ett system där vår produktivitet inte är grunden för rätten att få leva, utan vår mänsklighet. SvD:s börskrönikör Peter Benson menar att det för ett land som Sverige skulle vara enkelt att finansiera en basinkomst som skulle ge mer pengar i fickan till de flesta skattebetalarna – och ökad trygghet för alla. Däremot är det politiskt omöjligt. Den politiska omöjligheten hänger samman med den blocköverskridande samsynen på arbetslinjen som välfärdens garant. Som välfärdsforskningen brukar framhålla är idén om den svenska välfärdsstaten tätt förbunden med målet om full sysselsättning. Den brukar beskrivas som präglad av universalism; socialförsäkringarna täcker ofta hela befolkningen, inklusive medelklassen, och syftar till att skapa social trygghet och allmän välfärd.

Men det går att förstå välfärdsstaten ur en lite annan synvinkel, där den historiska framväxten av välfärdsstaten är tätt sammanlänkad med kontrollen av arbete och arbetsförmåga. Som Deborah A. Stone beskriver i sin bok The Disabled State (1986) så kan välfärdsstaten förstås som ett sätt att lösa det som egentligen är ett distributionsproblem. Generellt fördelas pengar utifrån arbete i formen av lön. Samtidigt har det alltid funnits människor som inte har möjlighet att försörja sig genom lönearbete. Eftersom ett samhälle sällan accepterar att dessa människor blir helt utan mat och husrum så har man på olika sätt justerat distributionen av pengar, så att vissa får det utifrån behov snarare än utifrån arbete. Historiskt sett var det ofta religiösa samfund eller olika välgörenhetsinitiativ som trädde in i dessa fall.

Välfärdsstaten blev ett stabilare sätt att garantera överlevnad när distribution i formen av lönearbete inte räcker till. Välfärdsstaten är alltså en möjlig lösning på något som egentligen är en fråga om distribution. Socialförsäkringarna växte fram för att täcka de situationer när man inte kan arbeta – som ett resultat av sjukdom och funktionsnedsättning (sjukförsäkring, arbetsskadeersättning m fl), ålderdom (pension) och när barnen är små (föräldraförsäkring, barnbidrag m fl).

En viktig del av socialförsäkringen i Sverige är rätten till personlig assistans. Det är tack vare föreningen STIL (Stiftarna av Independent Living i Sverige) som personlig assistans genom LSS infördes i Sverige. STIL var också tidiga med att diskutera idén om ett medborgargolv. I en artikel i tidningen Bang från 2014 beskriver STIL:s Jonas Franksson hur man i Sverige historiskt har byggt olika ”golv” för att säkerställa trygghet för medborgare: ”Golven skyddar oss om vi har en anställning, om vi är konsumenter eller har barn. Men det finns än så länge inget som skyddar oss som medborgare, som människor.” Det STIL pekar på är att välfärdsstatens trygghetssystem är tätt förbundna med arbete. Arbete är den osynliga grunden, normen, som trygghetssystemen bygger på.

Men människor följer inte normer kring funktionalitet eller arbetsförmåga. Inom kritiska funktionalitetsstudier beskriver man dessa normer som idén om en förväntad eller obligatorisk funktionsfullkomlighet. Den funktionsfullkomliga kroppen är den produktiva kroppen. Precis som vi kan tala om en könsmaktsordning kan vi också tala om en funktionsmaktsordning där den funktionsfullkomliga inte bara ses som ”det vanliga” utan också som ”det normala”, varpå alla andra ses som avvikelser, specialfall eller undantag. Men människokroppar håller sig inte inom normer – inte på grund av att det finns undantag, utan för att det finns variation. Och människor blir sjuka, ibland kroniskt sjuka.

Basinkomst är en idé som försöker bryta upp den förgivettagna idén om att din förmåga att arbeta ska utgöra grunden för din rätt till grundläggande trygghet. Många basinkomstförespråkare betonar vikten av att inkomsten ska vara villkorslös. Det innebär att den inte ska vara behovsprövad, du ska inte behöva gå igenom olika integritetskränkande tester och kontroller för att fastställa arbetsförmåga. Du ska inte behöva bevisa hur du avviker från en idé om normalitet, en idé som dessutom redan på förhand är för snäv för att rymma alla. Du ska inte heller behöva göra dig av med de få resurser du har, såsom kravet ser ut i dagens försörjningsstöd. Basinkomst är en idé om en ny typ av välfärd med minskad byråkrati och förnedring.

Ett par dagar efter debatten i Kulturhuset skriver samtalets moderator, Isobel Hadley-Kamptz: ”Jag må vara emot lösningen, men jag lever i problemet.” Det våras för idén om basinkomst. Det är en idé som inte kommer att lösa allt, men kanske är det ändå en av de viktigaste idéerna att fundera över just nu. Framförallt är det en idé som ställer frågor om framtiden: Hur skulle vi kunna administrera vår gemensamma välfärd bättre, med mindre lidande och mer respekt för den enskilde? Vad skulle välfärd och trygghet kunna vara om inte arbetslinjen vore den enda självklara normen?

 

Lästips!

Tre kalkyler på hur basinkomst skulle kunna fungera och finansieras i Sverige:

• Peter Benson, börskrönikör, ur Svenska Dagbladet: Medborgarlön är enkelt att finansiera men svårt att genomföra
• Christian Engström, blogg: Sammanfattning: Ett konkret, genomräknat förslag till basinkomst
• Lennart Fernström ur tidningen Syre: Slå ihop och rensa i skatte- och trygghetssystemen