För er som inte känner till det nya sjukförsäkringssystemet ska jag förklara det kortfattat:

Allvarligt sjuka människor förväntas leva i 994-dagarscykler. 364 dagar kan du få 80% av din sjukpenninggrundande inkomst, 550 dagar kan du få 75% av din inkomst, och 90 dagar är du i karens, och då får du aktivitetsstöd. Om du inte är med i facket A-kassan (vilket är troligt om du varit sjuk länge) är aktivitetsstödet 223 kronor per dag fem dagar i veckan, vilket ger en inkomst på omkring 3600 kr efter skatt. Efter det kan du börja om i hamsterhjulet igen.

Att söka sjukersättning är oftast bortkastad tid, för eftersom FK, TROTS Högsta Förvaltningsdomstolens domar, fortsätter att kräva att nedsättningen ska vara livslång, så blir ditt överklagande skickat till Förvaltningsrätten och då får du vänta upp till ett och ett halvt år innan ditt ärende tas upp. Om du sedan får avslag där, eller om Försäkringskassan beslutar sig för att överklaga en bifallande dom, så kan det dröja ytterligare ett och ett halvt år innan du får komma till kammarrätten. Under tiden ska du få din sjukersättning utbetald, men detta kommer din handläggare inte heller att upplysa dig om, och om du hävdar din rätt kan de fortfarande säga nej.

För att överleva den här icke-inkomstperioden behöver du då söka sjukpenning på nytt, och börja om i hamsterhjulet, men inte heller detta kommer din handläggare att upplysa dig om.

Många vänder sig då till socialen, i hopp om att kunna försörja sig under tiden. Då kommer nästa chock. För att få socialbidrag får du inte äga din bostad. Med andra ord måste du sälja din bostad, och betala 30% av vinsten i skatt. Dessa pengar ska du sedan leva upp (på existensminimum) innan du kan få socialbidrag.

Problemet är då att du inte längre har någonstans att bo. Något hyreskontrakt kan du inte få, eftersom det kräver en fast inkomst, och de bostadssociala kontrakten räcker inte på långa vägar till alla de som behöver en bostad. Då återstår andrahandsboende med flytt efter flytt.

Det sunda förnuftet säger, att om man vill få sjuka människor i arbete, då måste man se till att de får vård, behandling, operationer och/eller rehabilitering för att kunna göra det. Man behöver också stöd från Arbetsförmedlingen för att hitta arbete, och för att få en anpassning av arbetsplatsen så att man klarar av att arbeta utan att bli sämre.

Men alla de resurserna har sakta men säkert dränerats ur sjukvården, psykvården och Arbetsförmedlingen under de senaste tjugo åren. Något som sjukförsäkringen, skapad av fd socialdemokratiska socialförsäkringsminister Anna Hedborg, inte tagit med i beräkningen alls. Hennes utredning utgick istället från att sjukförsäkringen användes för att dölja arbetslöshet, och att det förekom ett överutnyttjande, då antalet sjukdagar steg.

I realiteten var det dock inte fler som blev sjukskrivna, det var sjukskrivningarna som blev längre och längre, eftersom sjuka människor inte längre fick vård. Och eftersom de inte fick vård, kunde de inte jobba. (Läs gärna Björn Johnsons bok Kampen om sjukfrånvaron, det är den jag stödjer mig på. Finns att läsa här: http://stardustsblogg.blogspot.se/2011/12/julfoljetong-kampen-om-sjukfranvaron.html )

Med den tidsbegränsade sjukersättningen fick de ett andningshål, en tid när de slapp springa runt i hamsterhjulet och oroa sig för framtiden, men de fick fortfarande inte den vård de behövde. Nu vältrar man istället över den ackumulativa effekten av sjukvården som inte finns, psykvården som inte finns, rehabiliteringen som inte finns, och arbetsmarknadsåtgärderna som inte finns på de sjuka. En enda dags miss att skriva in dig på Arbetsförmedlingen kan kosta dig din sjukpenninggrundande inkomst, och då är ditt öde beseglat, och du får leva fattig i resten av dina dagar.

Lösningen på detta dilemma är INTE att hitta på nya begrepp och nya ersättningar som kan sökas (om du själv ser till att ta reda på att de finns). Det ligger i att pumpa in pengar till rehabilitering och vård för långvarigt sjuka människor. Den ligger i att se till att sjukvården fungerar så att människor inte skadas eller förvärras i sin sjukdom för att läkarna inte har tillräckligt med tid för att diagnosticera sina patienter. Men det är inte särskilt populärt i dagens frenetiska försök att strömlinjeforma och kostnadseffektivisera sjukvården enligt löpande band-principen.

Om man vill få sjuka i arbete, ge dem vård och behandling och stöd för att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Acceptera att det ibland inte finns något att göra, ta inte ifrån dem deras hem, utan låt dem få behålla sin värdighet och en inkomst de kan leva på. Straffa dem inte med osäkerhet och rädsla inför framtiden, i ett system som helt saknar rättsäkerhet, och helt utan möjlighet att få upprättelse.
Skrivet av Malin Hammarström