När jag var barn berättade min morfar, om hur han tvingades stjäla eller tigga mat under första världskriget, för att inte svälta. Allt medan överklassens gulaschbaroner tjänade stora pengar på livsmedelsbristen. Samma år som Per Albin Hansson konstaterade, i sitt beryktade folkhemstal 1928, att ”olikheterna äro stundom skriande” och beskriver ”den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar”, drog min morfar ut alla sina tänder för att det kostade för mycket att hålla på att laga dem.
Under sitt yrkesverksamma liv som härdmästare och huvudskyddsombud på en cykelfabrik, fick han uppleva hur det Sverige som i hans ungdom bestod av två skilda nationer, en fattig och en rik, förvandlades till en av världshistoriens mest jämlika land. Han beskrev med stolthet sin egen resa från fattigdom och förnedring till välstånd, som en del av samhällets självklara utveckling tack vara arbetarrörelsen och demokratin.
Hur skulle han ha reagerat om han fått veta att vi nu åter lever i ett samhälle där det inte längre anses som självklart att alla skall ha råd att sköta sina tänder, medan riskkapitalister tillåts göra stora vinster på vård, skola och omsorg? Eller än värre, att hans eget parti inte bara brustit i att bjuda motstånd mot denna utveckling, utan i själva verket bidragit till att göra Sverige världsledande på liberalisering, med avregleringar och privatiseringar i en takt inget annat land kan mäta sig med. Eller att jag, hans barnbarn, skulle få uppleva ett Sverige där mitt barnbarn nu tvingas växa upp i barnfattigdom? En bister utgångspunkt hon delar med 1/3 av Malmös barn . Vad skulle min morfar ha att säga till mitt barnbarn? Vad kan jag säga?
Vad är jag själv för ett ideal för mitt barnbarn, om jag stillatigande accepterar att hon tvingas växa upp i barnfattigdom För mig är det nämligen uppenbart, att i princip alla stora samhällsproblem, som den ökade gängkriminaliteten i Malmö, eller olika former av utanförskap, segregation, rasism, brist på jämställdhet, ökad fysisk och psykisk ohälsa, skolelevernas försämrade resultat –”you name it”, åtminstone till en betydande del kan förklaras just av de ökade klyftorna i samhället.
De ökade klyftorna som barnfattigdomen är av är inte en olycklig omständighet, utan ett resultat av en medveten politik, som konsekvent slår mot de svagaste i samhället för att kunna erbjuda det stora flertalet lägre skatt . Ett centerpartistiskt kommunalråd i Uppsala, konstaterar nyligen att “fattiga” i Sverige har det fantastiskt bra”. För i jämförelse med Bangladesh lever alla i Sverige en lyxtillvaro Utifrån en sådan logik måste även svensk jämställdhet, för att inte tala om vår demokrati betraktas som extrema excesser av onödig lyx. I Bangladesh är kvinnorna minsann nöjda om de en eller annan gång får lämna hemmet utan att dömas till spöstraff!
[pullquote align=”right”]Fattigdom har blivit ett tabu, som skapar rädsla och skuld ingen vill befatta sig med[/pullquote]Enligt flera olika uppgifter är ¾ av Sveriges befolkning mot de ökande klyftorna. Men varför höjer så få rösten? Är de för att den borgliga strategin lyckats? Vi tar emot våra extrapengar skattavdragen för att unna oss ökad konsumtion, och är därvidlag medskyldiga som inte vill känna vid den misär som breder ut sig. Fattigdom har blivit ett tabu, som skapar rädsla och skuld ingen vill befatta sig med. Jag upplever en mjäkighet eller ängslan överallt. Alla tycks vara rädda för att säga ifrån med risk för att det kan slå tillbaks på dem själva. Den rädslan kan bara brytas genom att fler vågar. Min morfar och hans generation var inte lika rädda. Han berättade ofta hur han stängde hela fabriken egenskap av skyddsombud när hans arbetskompisars välbefinnande eller säkerhet riskerades. Vad gör vi, när vi ser våra kollegor, barn eller vänner utsätts.
Ingenstans är konsekvenserna av de ökande klyftorna i Sverige så förödande som just i Per Albin Hanssons uppväxt stad Malmö, men klyftorna ökar över hela landet, mer än i något annat jämförbart land.
Men dags att vi säger ifrån nu. Vi måste försöka skapa en stark opinion mot allt det som ökar klyftorna och därmed barnfattigdomen. Nu räcker det!
[note color=”#CCCCCC”]Gå gärna med i Facebookgruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna.[/note]
Detta postades ursprungligen som en kommentar på ledarartikeln Fler fattiga barn i ett rikare Sverige på Aftonbladet.
Ha hyfsad ton och sunt förnuft när du kommenterar.