Under snart 15 års tid har man ältat om den s.k. “arbetslinjen”. Kort sammanfattat kan man säga att man med det begreppet sätter arbetet som norm inom sjukförsäkringssystemet. Att ge folk en möjlighet att arbeta är inte fel, men vad sker när man  sätter normen att folk “SKA” arbeta och att sjukpension och liknande lösningar ska vara undantaget? Jo, att systemet anpassas efter de som kan arbeta och att de som inte kan arbeta sätts på undantag.

Det är lite som sagan om sköldpaddebarnen som växte upp hos en familj av harar. Då harens “studsighet” blir norm hänger inte sköldpaddebarnen med. Svårare än så är det inte. Det vet vilket barn som helst, men inte våra politiker tydligen.

Just nu har vi en regering med Alliansen. Men ska vi vara riktigt ärliga har denna fokus på “arbetslinjen” diskuterats länge även bland Socialdemokraterna.  Bloggen intersektionell Solidaritet (som inte finns längre)skrev på sin tid så här om den utredning som Anna hedborg från Socialdemokraterna gjorde och som blev klar hösten 2006:

I Hedborgs utredning beskrevs sjukskrivning som något som medvetet valdes av många  sjukskrivna. Överutnyttjarna fanns inom en mängd olika grupper, menade man. Det var bland annat arbetslösa som sjukskrev sig eftersom sjukpenningen var högre än A-kasssan, norrlänningarna hade sina lokala sjukskrivningskulturer och kvinnorna utnyttjade systemet för att lösa sina ”livspussel” och därmed slippa ansträngande dubbelarbete…

Både Alliansen och Socialdemokraterna menade att Hedborgs utredning satte fingret på problemen med sjukförsäkringen. Börn Johansson däremot menar att bristerna i argumeentationen var tydliga. Bland annat framförde Hedborg inga tydliga belägg för att överutnyttjande och missbruk verkligen var ett stort problem. Resonemanget om lokala sjukskrivningskulturer baserades, för att ta ett exempel, på en enskild studie av två etnologer som hade jämfört skillnader i attityder till sjukskrivning på två mindre orter. Att dra slutsatser om orsakssamband från en sån liten studie är definitivt inte möjligt…

Björn Johnsson menar att Hedborgs utredning bortsåg från mängder av betydelsefull forskning. Bland annat tog man inte upp sociologen Tor Larssons rapport Den Galopperande Sjukfrånvaron, som publicerades av Arbetslivsinstitiutet i oktober 2005.

Det Tor Larssons forsking kunde påvisa vara att systemet hade kollapsat kring mitten av 1990-talet. Den mest centrala orsaken var den kommunala sektorns försämrade ekonomi som ledde till omfattande nedskräningar inom den offentliga sektorn under krisåren. Detta drabbade de som vill in på arbetsmarknaden igen väldigt hårt. De öronmärkta pengar som tidigare funnits för att ordna anpassade arbetsuppgifter drogs in när de kommunala budgeterna skulle saneras vilket gjorde att långtidssjukskrivna inom kommuner och landsting fick det betydligt svårare att komma tillbaka till arbetet…

Av förklarliga skäl förbigicks Tor Larssons rapport och många andra med tystnad från politiskt håll. Detta är knappast förvånande med tanke på att om förklaringen stämmer så är det ju politikerna som orsakat den höga sjukfrånvaron och det är ju dumt att erkänna för då kan man ju inte vinna nästa val.

Det är ganska bra att påminna sig om denna grund för dagens socialförsäkringsideer ibland.

Ser ni resonemanget, för övrigt? ¨

Det går ut på att folk är lata och vill inte jobba, och att människor ska rättas så man  får svårt att klara sig utan att jobb,a och genom strikta kontroller som gör det svårt för “fuskare” att smita igenom.

Problemet med detta resonemang är att det inte utgår från individens behov. Det ser inte till varje människas unika behov utan förutsätter att om man söker hjälp är risken stor att man vill fuska, eller är lat. Ironiskt nog är det en regering som säger sig värna individen som skapat ett system som inte ser till individen.

“Arbetslinjen” drabbar folk som behöver hjälp på grund av sjukskrivningar, och folk som är funktionshindrade. På samma sätt som inom socialförsäkringarna bortser man från individuella behov av “ekonomiska skäl” och för att “jaga fuskare” och berövar folk sin frihet genom att skära ner på deras personliga assistans.

Idag cirkulerar denna text om nedskärningar för funktionshindrade som kan vara värd upprepas även på vår blogg.

OBS. ÄVEN I SVERIGE FÄNGSLAS PERSONER SOM KÄMPAR FÖR MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER

Denna dag, när vi förfasas över domen mot Pussy Riot, så är det viktigt att veta att detsamma sker samtidigt i Sverige. Ordförande för Förbundet Unga Rörelsehindrade, Tobias Holmberg, har samma dag som domen mot Pussy Riot föll, fått veta att han kommer få sin assistans kraftigt nedskuren till sex timmar per dag from 1 september. Detta innebär för honom att bli dömd till husarrest med frigång. Möjligheten att verka som ordförande försvåras väldigt. Människor som kämpar för medborgerliga rättigheter blir satta i arrest i Ryssland och i Sverige. Tobias är 18 år.

Drastiska ord?

Kanske det. Folks tålamod tar slut mer och mer. Det är det som brukar ske när man inte längre ser till individen. Ingen människa står i längden ut med att misstänkliggöras och behandlas som mindre värd.

Arbetslinjen måste bort och ersättas med ett synsätt där inidviden sätts i fokus. Arbete, ja gärna om möjligheten finns. Arbete, ja gärna om man kan hjälpa folk att arbeta och anpassa det efter varje människas behov. Men fungerar inte arbete måste människor kunna leva ett rikt liv ändå, utan att misstänkliggöras.