I går skrev Carina Wellton här på Solrosuppropet.se om en moderat debattörs raljerande om Alliansens politik på Aftonbladets debattsidor. Som en reaktion på detta skulle jag vilja berätta en alldeles sann historia om hur tokigt det kan bli när politiker inte kan tolka statistik.

Situationen för sjuka har blivit sämre och sämre de senaste tjugo åren. Socialdemokraterna var de som inledde nedrustningen i den offentliga sektorn. De som var sjuka blev inte friska eftersom de inte fick någon vård. De som ändå lyckades återfå en del av sin arbetsförmåga fick inte den hjälp och det stöd som de behövde för att komma tillbaka i arbete.

Som ett resultat ökade antalet sjukskrivningsdagar. Hela 15% av svenskarna var sjukskrivna. Det måste bero på fusk, sa politikerna. Fusket skulle stävjas, och arbetslinjen stärkas. Då skulle allt bli bra igen. Fd socialförsäkringsminister Anna Hedborg fick uppdraget, och förslaget till ny sjukförsäkring var klart lagom till valet 2006.

När Alliansen tog över drev de igenom den nya sjukförsäkringen så fort de kunde. Oron för orimliga konsekvenser viftades bort. “Vi ska minska bidragsberoendet”, sa de. Att en försäkring inte är ett bidrag glömde de visst bort.

Hur gick det då? Inte så bra, av allt att döma. Fler är beroende av socialbidrag idag än innan maktövertagandet. Socialförsäkringen går med miljardvinster, och Arbetsförmedlingen får skicka tillbaka miljarder i rehabiliteringsbidrag för att de inte kunnat rehabilitera de arbetslösa. 140 000 människor befinner sig till och med utanför utanförskapet. De har ingen försörjning alls.

Varför är det så? Är det något fel på de sjuka? VILL de inte bli friska? Nej, självklart inte. Hela soppan grundar sig nämligen på en feltolkning av statistik. De 15 % sjukskrivna svenskar var nämligen aldrig 15 % av arbetskraften. Det var antalet dagar med sjukpenning som ökade, och det berodde på att sjukskrivningarna blev längre, inte att de blev fler. Men om man tar antalet dagar och delar dem med den arbetsföra befolkningen, då blir det 15%. Tänk så tokigt det kan bli, eller hur?

Att sjuka människor fortfarande inte fick vård, det var inget som hördes i debatten, annat än vid enstaka nyhetstorkor. Än idag finns det inte vård att få. Jag vet. Jag sökte själv vård i 22 år, men fick aldrig rätt diagnos, för stressade läkare hinner inte diagnosticera. Diagnosticering är nämligen en process som kräver skicklighet, funderande, tid med dator och böcker, och samråd med kollegor. Det finns det inte plats för i dagens strömlinjeformade vård.

I husläkarsystemet finns det inte heller plats för oss långvarigt sjuka, trots att husläkarna ska vara navet i vården. De får samma summa för alla sina patienter, oavsett hur mycket eller lite vård de behöver. Vi som kräver mycket vård behöver en kunnig allmänspecialist, men blir vi för många på en och samma läkare så går läkaren antingen i konkurs eller bränner ut sig.

Jag fick höra talas om min diagnos av en slump, och bad om en remiss, men diagnosen kom alldeles för sent. Det finns ingen arbetsförmåga kvar att rädda, det enda som kan göras är att begränsa skadorna. Statistiken är emot mig – de flesta blir bara sämre och sämre.

Hade jag fått min diagnos i tid, då hade jag jobbat och försörjt mig själv. Nu har jag en ynkligt låg sjukpenning, så min man får stå för det mesta av brödfödan.

Tyvärr dör man inte av min diagnos, så jag kommer att ligga samhället till last i många år framöver. Det jag kan hoppas på är att jag, tillsammans med alla andra gräsrötter i Solrosuppropet, kan ägna den lilla energi jag har på att försöka sprida kunskap om vad som händer med sjuka, utförsäkrade och arbetslösa idag.

Tack och lov är jag inte ensam om att anse att i en demokrati ska människor inte behöva förnedras i inhumana system som bygger på felaktigt tolkad statistik. Och det gör mig verkligen glad!