Flexibilitet för den ena är ofrihet för den andra. De med otrygga anställningsformer blir fler trots att ex ca 80 % av LO:s medlemmar som har tidsbegränsade arbeten önskar en fast anställning. I måndags var det release för den redan så omtalade boken Skitliv. I antologin, som är utgiven på Atlas med stöd från 6F (fackförbund i samverkan) får vi höra berättelser från tolv unga människor. De berättar om sin och sina vänners vardag. Jakten på nästa vikariat, väntan vid telefonen för att få veta om de ska jobba dagen efter, det upptrissade tempot som krävs för att visa sig attraktiv inför eventuell förlängning av vikariatet.
I samband med releasen hölls ett panelsamtal om boken och hur man kan förändra dagens situation. Platsen var Kägelbanan på Mosebacke i Stockholm och moderator var en av författarna i boken – Sonja Schwarzenberger. I hennes avsnitt får vi följa en jakt efter de åtrådda vikariaten på Sveriges Radio. Där kan man bli utlasad som det heter. Efter 10 månader börjar ens namn blinka rött i systemet, för att varna innan det blir för sent, d.v.s. att man har rätt till tillsvidareanställning. Sonja är bra på sitt jobb, överpresterar och gör allt för att få en fast tjänst. Hon har under 10 år haft 41 kontrakt och kallar sin tillvaro flytande. Hon inser att hälsan tar stryk av den osäkra tillvaron och överväger att ge upp journalistbanan om hon får en fast tjänst i ett annat yrke.
I panelen finns sjuksköterskan Torun Carrfors. Det är tre år sen hon började arbeta som sjuksköterska. Alltid som visstidsanställd. Hon beskriver hur de stressar, inte vågar ta ut semester och gråter på toaletten när det blir för mycket. Torun säger att hon nästa år hoppas kunna ta ut åtminstone två veckors semester och inte bara enstaka dagar. Starkast är nog då hon säger att hennes tankar om att skaffa barn påverkas av otryggheten på arbetet. Hon önskar att valet låg hos henne och inte utifrån vilken arbetssituation hon är i. Normen borde vara fast anställning. Nu går en av tre av sjuksköterskorna under 30 år på visstidsanställningar.
Varför har det då blivit såhär och vad kan man göra åt det? Det försöker panelen reda ut. De fackliga företrädarna berättar om svårigheter att rekrytera medlemmar bland de visstidsanställda. Det är för dyrt och de tycker inte det är någon mening att gå med om de ändå inte får vara kvar. Den etableringsfas i yrkeslivet som tidigare var ca 2-3 år är nu ofta runt 10 år. Irene Wennemo, huvudsekreterare för socialförsäkringsutredningen, vittnar om att den långa etableringsfasen gör att många ramlar ur trygghetssystemen då de inte får ihop rillräckligt med timmar. Man får varken rätt till a-kassa eller sjukersättning och de får en väldigt låg ersättning om ens någon. Det finns svarta hål i systemet.
Vad sa då näringslivets representanter? ”Det här är inget nytt. När jag var ung….” ”Unga har för höga förväntningar.” ”Jag har en kompis med fjällhotell. Menar ni att han ska anställa på heltid?” ”Vi måste skapa fler jobb, inte höja minimilönerna, se över LAS.” De höll en ganska sansad ton även om jag har mycket att invända mot deras argument.
- Ja, unga har alltid haft en etableringsfas. Skillnad i tid är dock enorm nu mot hur det såg ut på 80- och 90-talet. Hur påverkar det den enskildes ekonomi, hälsa, framtidstro?
- Om man utbildar sig borde man kunna räkna med att efter ett par år med tillfälliga jobb få en fast anställning. En rimlig förväntning.
- Men dra inte upp ett jäkla säsongsarbete som exempel! Det vi pratar om här är jobb där man kan förutse arbetsbelastning under lång tid. I vården t ex, där 25-30 % har visstidsanställningar, är belastningen relativt konstant. Människor kommer alltid behöva vård. Dygnet runt, året runt.
- Om fler delade på jobben skulle färre jobba sig sjuka och arbetslösheten minska. Att skapa fler jobb genom att hålla lönerna nere och tumma på löntagarnas arbetsvillkor är dock fel väg att gå. Då går vi mot det system de har i USA där människor arbetar 12 timmar om dagen och ändå inte kan försörja sig.
Kontentat är att näringslivet inte alls ser problemet utan är rätt nöjda och önskar dessutom fler försämringar för löntagarna. Inte oväntat. Men just därför får vi inte släppa detta. Vi måste engagera oss, organisera oss. Se till att facken växer sig större och starkare. Om vi inte gör det går utvecklingen bakåt till en tid där man står med mössan i hand och är tacksam för det man får. Om jag tyckte näringslivet höll låg profil under panelsamtalet så visade Stefan Koskinen från Almega en helt annan attityd i sin debattartikel om Skitliv två dagar senare. http://debatt.svt.se/2012/12/12/80-talister-ert-skitliv-ar-tidigare-generationers-vardagskneg/ Där kommer hans förakt för de “söndercurlade 80-talisterna” fram. Det han glömmer säga är att det tog honom två år att etablera sig på 80-talet mot de tio är som gäller nu. Den fackligt aktive Simon Fors tyckte Koskinen påminde om en Monthy Python-figur. http://www.youtube.com/watch?v=Xe1a1wHxTyo Jag kan bara hålla med.
P.S. Idag är sista chansen att beställa kalendern Vanligt Folk om ni vill få den till jul. http://solrosuppropet.se/bestallning-av-kalendern-vanligt-folk/ D.S.
Skattkistan är i grund och botten allas våra pensionspengar och ingenting annat alldeles oavsett varifrån pengarna kommit ifrån. Det är otroligt viktigt att aldrig glömma den lilla omständigheten!
Skall jag ha hyfsad ton mot parasitjävlarna (läs: politikerna) som ser till sitt eget och sedan äter upp våra pensionspengar till den milda grad att när vi själva får ta del av dem så måste vi äta varje potatis 3 ggr för att överleva.
Är det fel i huvudet på er?
/Jag