Dagens text är ett gästinlägg av Viveca Lindfors. Mer om skribenten längst ned.
Han sitter grå i ansiktet och försöker lyssna på vad jag säger om hur du bäst marknadsför dig på arbetsmarknaden. Under armen och tvärs över bröstet vilar en hjärtpump. Mannen är utförsäkrad och väntar på en hjärttransplantation. Han kan inte lyfta armarna över brösthöjd av risk för att han då svimmar. Och han har en personsökare som piper om ett hjärta som matchar honom kommer in till hans hjärtklinik.
Försäkringskassan har ansett honom vara frisk. Han får alltså inte längre den sjukpenning han tidigare haft och Arbetsförmedlingen har skickat honom till det privata företag där jag då arbetade som Resursvägledare. Ett företag som senare blev föremål för Uppdrag Granskning och som visade sig bara vara ute efter att tjäna pengar på att kontraktera deltagare i ett aktivitetsprogram som ska leda långtidssjukskrivna ut i arbete. En pott pengar betalas ut till företaget när deltagare anländer, och en annan pott när deltagarna går ut i olika sysselsättningskategorier.
Gruppen är full av liknande människor som honom. Jag känner mig kompetent att möta den här gruppen eftersom jag arbetat många år inom vården och psykiatrin, på Arbetsförmedligen, som jobbcoach och själv varit både arbetslös och sjukskriven för utmattningsdepression. Ändå står jag paff inför den fruktansvärda behandling som dessa människor får utstå från samhället. Nya historier rullas upp varje dag i gruppen och det är inget att göra än att sätta sig ner och låta dessa människor berätta. Frågan är då: blir dessa personer motiverade att jobba, av att bli utförsäkrade? Blir de sugna på att visa sina förmågor när det enda som erbjuds är arbetsgivare som låter människor rulla ut och in i ett system som bygger på att de får så mycket bidrag som möjligt för de som ansöker?
Och vem vill anställa en man som inte kan lyfta armarna över brösthöjd utan att svimma?
Historierna och situationerna är många. Förnedringen som arbetslösa får utstå i maktmissbrukets växande kultur. De som göder denna kultur är de människor som anammar människosynen att de som lever på bidrag är lata eller fuskare. Att det inte handlar om maktlöshet att lösa sin situation, eller att arbete inte finns. Att heltidsarbete sällan erbjuds eller att du har en sjukskrivning som lyser rött, bakåt i ett CV. Det verkar heller inte handla om att arbetsgivare hellre anställer friska människor som klarar av att lyfta armarna än någon som inte gör det. För hur ska helt plötsligt empatin flöda hos de som anställer, när den bara minskar från makthavare och myndigheter?
Ge utsatta människor en möjlighet att ta sig upp själva. Ge dem tid att läka och byta hjärta om de behöver. Satsa stora pengar på att få dessa personer snabbt ut i arbetslivet igen. Inte genom att kapa tillgången till att klara sig själva, utan vara en brygga för att undvika att människor hinner gå under innan de åter kan vara självförsörjande. Det ska inte vara möjligt att inte ha råd att gå till tandläkaren, inte vara möjligt att inte kunna hämta ut sin medicin. Det ska heller inte vara möjligt att inte ha pengar till hyra eller mat för att systemen lagts om så att färre och färre klarar villkoren för att uppbringa sjukpenning, a-kasseersättning eller försörjningsstöd. Det ska inte vara möjligt att människor hinner skaffa sig såna skulder innan de blir självförsörjande igen att de aldrig kommer att kunna ta sig ur ett skuldberg.
Den slutgiltiga frågan är:
Har vi råd att slå ut våra medmänniskor från samhället och vad tjänar vi på det?
Agera, vakna. Dra upp huvudet ur sandbanken och se verkligheten. Den är mer skrämmande än du tror.
Viveca Lindfors
Partipolitiskt obunden, men ideologiskt övertygad Beteendevetare inom huvudämnet pedagogik. Även studerat kommunikation- och konflikthantering och arbets- och organisationspsykologi. Engagerad av samhällsdebatt och skriver gärna. Tidigare arbetsgivare Arbetsförmedlingen. Medverkat i Nyhetsmorgon som cv-coach.
Ni som har twitter hittar Viveca under @Louisedotter_ Hon hälsar er välkomna att diskutera texten både här i kommentarer och på twitter.
Kanonbra reflekterat!
En sak jag reagerar på, som så många gånger förr är “snabbt ut i arbete igen”. För många sjuka är det just detta som skapat ett mående som är allt värre, ett förlängt lidande. Ofta glöms detta faktum bort i debatten. För en del – beroende på diagnos, är det säkert rätt väg att gå. För andra, är det fullständigt förödande…
När arbetslinjen även ska gälla sjuka till vilket pris som helst blir det nästan absurt och denna forcering har jag svårt för att se att den kan göra någon friskare. Särskilt när jobben inte finns, inte många “förvaringsplatser” leder ju till ett arbete.
Trots lång arbetsträning där man dagligen får balansera på gränsen av vad man klarar av där AF bedömer att man har 50% arbetsförmåga i ett icke vanligt förekommande arbete, mindre i ett vanligt förekommande får man avslag av FK för de resterade procenten. Det är med andra ord nästan omöjligt att komma tillbaka in i sjukförsäkringen. Att ett flertal olika läkare bedömt skadan som kronisk, stadigvarande för all framtid precis som FK vill ha hjälper inte ett dugg. Man avslår istället och hänvisar till rena felaktigheter och egna antaganden om vad sjukdomen kan bero på.
Att under flera år sedan få leva långt under existensminium där medicin måste prioriteras före mat om man överhuvudtaget ska kunna arbetsträna gör heller inte någon friskare. Detta leder endast till fler sjukdomar som utbrändhet, depression mm. Man hamnar i en ond cirkel som det inte finns någon utväg ifrån man blir bara sjukare och fattigare för var dag.
Dina sista meningar i din kommentar är så otroligt sanna och borde väcka den mest ekonomiskt intresserade. Såvida man inte tänkt sig att människor ska dö av självsvält så är människor i sjukdom fortfarande en del av samhället vars behov inte bara går att hoppa över. Förr eller senare kostar det pengar att slå ut människor med ytterligare svårigheter som fattigdom (därmed svårigheter att hämta ut medicinering, sjukräkningar, träna osv) och ett mycket längre och segare sjukdomsförlopp. Jag vet de som fallit tillbaka i depression och utbrändhet pga ren utmattning av att slåss mot myndigheter för sin rätt till överlevnad och en väg tillbaka.
Jättebra text förutom dendär meningen om “snabbt ut i arbete”. Det låter som den omänskliga arbetshetsande normens språk. För många sjuka och skadade är det superviktigt att det går långsamt för att det inte ska gå helt åt helvete. Och ibland går det bara inte att arbeta och då ska man också få ha ett värdigt och tryggt liv.
Hej!
Tack för respons. Min mening var inte att verka som att någon med arbetshindrande sjukdom ska skyndas på. Jag tog för givet i resonemanget att det framgick att jag tyckte att med rätt resurser och stöd, så är DET den snabbaste vägen tillbaka i arbete. Givetvis går det hand i hand med en rehabilitering och ett tillfrisknande. Min poäng var att dagens system som gör ytterligare slut på sjuka, vilket leder till att det tar mycket längre tid och inte är vare sig etiskt, hälsofrämjande eller ekonomiskt försvarbart.
Förut var människor inlåsta hos arbetsgivaren – för så där 10 år sedan. Det gick inte att säga upp dessa, varför de gick år ut och in i sjukskrivning. Det var ytterst dåligt. Nu är samma grupp inlåsta hos arbetsförmedlingen eller försäkringskassan i en vissen rundgång där man till slut blir utförsäkrad om man inte kan fortsätta delta i någon form av aktiviteter. Det är precis lika dåligt. Att hamna i systemet som ett evigt offer tar kål på vem som helst. Lösningen är inte det gamla och inte det nuvarande. De som är sjuka som den beskrivna personen skall vara fortsatt sjukskriven till dess att den har fått en lösning på sina problem. Andra skall ha relevant stöd för att komma igång vilket innebär stora satsningar på utbildning för att kompetenshöja och praktikplatser för att komma in i arbetslivet igen. Samt en stor uppställning av arbetsgivarna. Af och Fk kan vi lägga ner.
Mycket bra skrivet! Detta bör uppmärksammas asap!
Min förklaring av försäkringskassan efter att jag fått intyg från både läkare och psykolog, för min depression, var att jag inte var fysiskt förhindrad att jobba.
De verkar tro sig stå över alla andra myndigheter, tar beslut som de egentligen inte borde kunna ta.
Det är många i min ålder (25 år) som har problem med detta, tyvärr alldeles för många.
Måste ställa mig frågan inför ett nytt jobbsökande, ifall man ska börja med att ljuga om vem man är då man inte fått den hjälp man behövt, eller om man ska lägga alla korten på borde och hoppas att de vill anställa en psykiskt labil person.
Jag blev utförsäkrad i december 2013 efter 2 omgångar via “Workforyou” . Efter över 20 års feldiagnos (ryggreumatiskt relaterad sedan 1985) som konstaterades 2009 med sjukskrivning från o med 2005 pgav “utmattningdepression bl a . Jag har redan 50% förtidspension sedan 1999 . Hade jag inte haft det hade jag hamnat på gatan , risken finns att jag gör det så småningom ändå . Efter utförsäkringen vill man ha in mig på en runda till !??? Istället för att ge mig remiss till specialist o utreda en riktig diagnos tex . Jag vägrar gå med på deras krav eftersom deras “insatser” hittills uppenbarligen inte hjälpt mig . I morgon ska jag ta upp detta med remiss med min allmänläkare på vc . Jag har såna stora problem med värk i leder o rygg att jag inte klarar gå nåt program 1 gg till . Får jag ingen remiss blir jag dömd till än mer utanförskap än jag redan drivits till . Och då får det bli så för jag orkar inte längre med dessa bakvända krav . Man måste väl få någon form av rehab/insatser INNAN man kan gå via arbetsförmedl. el liknande ! ? Coachingföretagens omdömen skrivs så positivt som möjligt oavsett hur dålig man är , de är totalt inkompetenta enligt min bedömning . Varför ? Jo ,de får ju betalt för det ! De struntar i dig som person eftersom de är vinstdrivna . De kan ju inte skicka en bedömning att man borde ha pension då får de inga fler jobb till slut . Sjuuuukt ! Oavsett diagnos består mina besvär men kassan tycker tvärtemot min läkare , har ni hört den förut ? Såhär behandlar man folk kategoriskt idag , vem vill leva i ett sånt samhälle ? Inte jag iaf . När jag hade diagnosen fick jag hjälp nu får jag ingen . Om jag inte får det kommer jag ändå vägra gå nåt program jag har blivit förnedrad långt över den stolthet jag har kvar . Jag dör hellre med den i behåll i så fall . Under tiden får jag försöka överleva tills det förhoppningsvis blir bättre i detta land än det är nu .