Artikelförfattare

Ordförande i Solrosuppropet.se. Sjuk i bl.a. kronisk, neurologisk sjukdom sen -98. Tidigare motorcykelmekaniker och konditor. Jobbat i egen firma med föreläsningar/admin så mycket som hälsan tillåtit mellan -06 och -11. Permanent sjukersättning från -12. Kämpar för att alla ska ha inkomster det går att leva på.

8 kommentarer

  1. Christine Holmberg at | | Reply

    Kanonbra reflekterat!
    En sak jag reagerar på, som så många gånger förr är “snabbt ut i arbete igen”. För många sjuka är det just detta som skapat ett mående som är allt värre, ett förlängt lidande. Ofta glöms detta faktum bort i debatten. För en del – beroende på diagnos, är det säkert rätt väg att gå. För andra, är det fullständigt förödande…

  2. Agneta Wall
    Agneta Wall at | | Reply

    När arbetslinjen även ska gälla sjuka till vilket pris som helst blir det nästan absurt och denna forcering har jag svårt för att se att den kan göra någon friskare. Särskilt när jobben inte finns, inte många “förvaringsplatser” leder ju till ett arbete.
    Trots lång arbetsträning där man dagligen får balansera på gränsen av vad man klarar av där AF bedömer att man har 50% arbetsförmåga i ett icke vanligt förekommande arbete, mindre i ett vanligt förekommande får man avslag av FK för de resterade procenten. Det är med andra ord nästan omöjligt att komma tillbaka in i sjukförsäkringen. Att ett flertal olika läkare bedömt skadan som kronisk, stadigvarande för all framtid precis som FK vill ha hjälper inte ett dugg. Man avslår istället och hänvisar till rena felaktigheter och egna antaganden om vad sjukdomen kan bero på.
    Att under flera år sedan få leva långt under existensminium där medicin måste prioriteras före mat om man överhuvudtaget ska kunna arbetsträna gör heller inte någon friskare. Detta leder endast till fler sjukdomar som utbrändhet, depression mm. Man hamnar i en ond cirkel som det inte finns någon utväg ifrån man blir bara sjukare och fattigare för var dag.

    1. Viveca Lindfors
      Viveca Lindfors at | | Reply

      Dina sista meningar i din kommentar är så otroligt sanna och borde väcka den mest ekonomiskt intresserade. Såvida man inte tänkt sig att människor ska dö av självsvält så är människor i sjukdom fortfarande en del av samhället vars behov inte bara går att hoppa över. Förr eller senare kostar det pengar att slå ut människor med ytterligare svårigheter som fattigdom (därmed svårigheter att hämta ut medicinering, sjukräkningar, träna osv) och ett mycket längre och segare sjukdomsförlopp. Jag vet de som fallit tillbaka i depression och utbrändhet pga ren utmattning av att slåss mot myndigheter för sin rätt till överlevnad och en väg tillbaka.

  3. TantMango
    TantMango at | | Reply

    Jättebra text förutom dendär meningen om “snabbt ut i arbete”. Det låter som den omänskliga arbetshetsande normens språk. För många sjuka och skadade är det superviktigt att det går långsamt för att det inte ska gå helt åt helvete. Och ibland går det bara inte att arbeta och då ska man också få ha ett värdigt och tryggt liv.

    1. Viveca Lindfors
      Viveca Lindfors at | | Reply

      Hej!
      Tack för respons. Min mening var inte att verka som att någon med arbetshindrande sjukdom ska skyndas på. Jag tog för givet i resonemanget att det framgick att jag tyckte att med rätt resurser och stöd, så är DET den snabbaste vägen tillbaka i arbete. Givetvis går det hand i hand med en rehabilitering och ett tillfrisknande. Min poäng var att dagens system som gör ytterligare slut på sjuka, vilket leder till att det tar mycket längre tid och inte är vare sig etiskt, hälsofrämjande eller ekonomiskt försvarbart.

  4. Ellen Ek
    Ellen Ek at | | Reply

    Förut var människor inlåsta hos arbetsgivaren – för så där 10 år sedan. Det gick inte att säga upp dessa, varför de gick år ut och in i sjukskrivning. Det var ytterst dåligt. Nu är samma grupp inlåsta hos arbetsförmedlingen eller försäkringskassan i en vissen rundgång där man till slut blir utförsäkrad om man inte kan fortsätta delta i någon form av aktiviteter. Det är precis lika dåligt. Att hamna i systemet som ett evigt offer tar kål på vem som helst. Lösningen är inte det gamla och inte det nuvarande. De som är sjuka som den beskrivna personen skall vara fortsatt sjukskriven till dess att den har fått en lösning på sina problem. Andra skall ha relevant stöd för att komma igång vilket innebär stora satsningar på utbildning för att kompetenshöja och praktikplatser för att komma in i arbetslivet igen. Samt en stor uppställning av arbetsgivarna. Af och Fk kan vi lägga ner.

  5. Hagelin
    Hagelin at | | Reply

    Mycket bra skrivet! Detta bör uppmärksammas asap!

    Min förklaring av försäkringskassan efter att jag fått intyg från både läkare och psykolog, för min depression, var att jag inte var fysiskt förhindrad att jobba.
    De verkar tro sig stå över alla andra myndigheter, tar beslut som de egentligen inte borde kunna ta.

    Det är många i min ålder (25 år) som har problem med detta, tyvärr alldeles för många.

    Måste ställa mig frågan inför ett nytt jobbsökande, ifall man ska börja med att ljuga om vem man är då man inte fått den hjälp man behövt, eller om man ska lägga alla korten på borde och hoppas att de vill anställa en psykiskt labil person.

  6. Kattguld
    Kattguld at | | Reply

    Jag blev utförsäkrad i december 2013 efter 2 omgångar via “Workforyou” . Efter över 20 års feldiagnos (ryggreumatiskt relaterad sedan 1985) som konstaterades 2009 med sjukskrivning från o med 2005 pgav “utmattningdepression bl a . Jag har redan 50% förtidspension sedan 1999 . Hade jag inte haft det hade jag hamnat på gatan , risken finns att jag gör det så småningom ändå . Efter utförsäkringen vill man ha in mig på en runda till !??? Istället för att ge mig remiss till specialist o utreda en riktig diagnos tex . Jag vägrar gå med på deras krav eftersom deras “insatser” hittills uppenbarligen inte hjälpt mig . I morgon ska jag ta upp detta med remiss med min allmänläkare på vc . Jag har såna stora problem med värk i leder o rygg att jag inte klarar gå nåt program 1 gg till . Får jag ingen remiss blir jag dömd till än mer utanförskap än jag redan drivits till . Och då får det bli så för jag orkar inte längre med dessa bakvända krav . Man måste väl få någon form av rehab/insatser INNAN man kan gå via arbetsförmedl. el liknande ! ? Coachingföretagens omdömen skrivs så positivt som möjligt oavsett hur dålig man är , de är totalt inkompetenta enligt min bedömning . Varför ? Jo ,de får ju betalt för det ! De struntar i dig som person eftersom de är vinstdrivna . De kan ju inte skicka en bedömning att man borde ha pension då får de inga fler jobb till slut . Sjuuuukt ! Oavsett diagnos består mina besvär men kassan tycker tvärtemot min läkare , har ni hört den förut ? Såhär behandlar man folk kategoriskt idag , vem vill leva i ett sånt samhälle ? Inte jag iaf . När jag hade diagnosen fick jag hjälp nu får jag ingen . Om jag inte får det kommer jag ändå vägra gå nåt program jag har blivit förnedrad långt över den stolthet jag har kvar . Jag dör hellre med den i behåll i så fall . Under tiden får jag försöka överleva tills det förhoppningsvis blir bättre i detta land än det är nu .

Ha hyfsad ton och sunt förnuft när du kommenterar.

Kommentera