Jag är en sån där långtidssjukskriven som gått in och ut ur rehabiliteringsförsök och åtgärder under många år. Det har varit grön rehab på Gunnebo Slott, aktivitetshus, Arbetslivsintroduktion mm mm. När försäkringskassan ansåg att jag provats färdigt blev jag föreslagen sjukersättning istället. Jag blev mycket nedslagen över erbjudandet. Kändes som om min identitet förändrats. Jag gick från rehabiliteringsbar till evigt sjuk.
Men jag ville fortfarande ha chansen att jobba och ansökte bara om 75% sjukersättning. Jag ville ha chansen att arbeta åtminstone 25% av min tid. Menar inte att jag är 75% sjuk och 25% frisk – så fungerar ju inga sjukdomar, men jag tror att jag har möjligheten att jobba två timmar om dagen trots mina problem och svårigheter. Trekvarts lönebidrag beviljades inom loppet av en sommar.
Och så ansökte jag och min arbetsgivare om lönebidrag. Jag blev beviljad 50%. Men det tog tid. Arbetsförmedlingen gjorde säkert sitt bästa men jag kände ändå att jag var startklar för jobb. Ville ut där och då. Få lön. Känna mig som en riktig anställd för första gången på många år. När lönebidraget äntligen var i hamn var glädjen enorm.
Tyvärr varade lyckan inte så länge. Jag blev åter dålig och fick sjukskrivas på nytt. Detta var i september 2013. Tiden gick och jag hoppades hela tiden att jag skulle bli så bra att jag skulle kunna komma tillbaka till jobbet. Vid varje läkarbesök tog jag upp frågan om jobb. Att ännu en utförsäkring kommer allt närmre och närmre är ytterligare en stressande faktor. Måste ut i jobb nu!
I februari 2014 är jag fortfarande sjukskriven på 25% och har sjukersättning på resten. Jag börjar starta upp mig själv inför arbetsstart som ska ske den 1 april. Jag längtar och hoppas och vill av hela mitt väsen att det ska gå bra. Vintern tar slut och det blir mars. Fortfarande sjukskriven. Men nu vill jag avbryta sjukskrivningen och gå tillbaka till jobbet. Pratar med min arbetsgivare, pratar med den ekonomiansvariga på arbetsplatsen. Lönebidraget är en förutsättning för att jag ska kunna komma tillbaka.
Så jag ringer arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Får inte tag i rätt personer. Kundtjänst kan inte hjälpa till. 30 minuter i telefonkö till ingen nytta. Jag blir frustrerad över att det tar sån tid. Att allt ska vara så svårt. Här sitter en långtidssjukskriven kvinna och vill inget hellre än jobba och då så sätter byråkratin stopp. Vad är det här för system? Varför är det så förbaskat svårt att få komma tillbaka till arbetslivet igen? Jag är säkerligen inte den enda som upplevt att arbetsförmedlingen och försäkringskassan agerar bromsklossar när det är dags att återkomma. Vari ligger felet? Varför svarar ingen jag ringer med att ”Vad kul att du är stark nog att jobba – självklart ska jag hjälpa dig med lönebidraget!” Jag struntar i vem som hjälper mig. Bara jag får komma ut i jobb igen. För tro mig. Jag behöver det. Och ni behöver mig.
Monica Armini
Hej Monica. Jag vet att vi är hopplösa att få tag i. Vi har för mycket att göra och för många sökande per arbetsförmedlare. Försök att mail oss eller besöka oss istället. Lönebidrag är krångligt och tar tid så vi behöver lite tid för att kunna fatta beslut.
Lycka till!
Anna
Hej Anna!
Min arbetsgivare hörde av sig till Af och då blev det mer fart på det hela. Nu har jag ett möte bokat om några veckor med både fk och Af, samt möte med vården. Man får ständigt höra att en sjukskrivning är lätt att avbryta för att sedan gå ut i jobb, men tydligen var det inte lika enkelt när det var lönebidrag inblandat. Jag hoppas inget hellre än att komma ut i jobb igen. Och jag har en arbetsgivare som saknar mig så jag har det bra så sätt. Nu håller jag tummarna för att allt går vägen under mina kommande möten med alla instanser. Långvarig sjukskrivning kan bryta ner den starkaste.
Tusen tack för att du läste och svarade så fint!
varmaste hälsningar
Monica
Monica skrev:
Vad är det här för system? Varför är det så förbaskat svårt att få komma tillbaka till arbetslivet igen?
Här är mitt svar: om jag viste hur gamal är du ? Hur länge hade Du varit i gruppen: långtidssjukskrivna. Och jag utgår att Du är inte väldigt ung och hade varit i gruppen långtidssjukskrivna sedna flera år tillbaka.
så är min teori/svar: Monica tillhör gruppen som ska vara anställningslösa. Gruppen behövs för att systemet ska fungera. Monica måste stanna kvar i gruppen arbetslösa eftersom det finns ett stort antal friska dvs icke långtidssjukskrivna människor som även de är arbetslösa. Dessa ska ha företrädde till arbetsmarknaden. Monica ska stanna där hon är. Så har två samverkande myndigheten beslutat – hur annars skulle de kunna söka statliga resurser för olika program där arbetsåterkomst för “utsatta” grupper ska prioriteras när det inte finns några i gruppen. Sorligt.
Ja jag känner likadant, FK hade varit mycket snällare mot mig om de bara hade fått ge mig pengar den 18 de varje månad. Nu jobbar jag en dag i veckan på ett tim vik jag har skaffat mig själv, DEET skapar å andra sidan problem för dem. Jag måste ansöka om att få jobba varje år och det måste godkännas av dem annars får jag inte jobba. Mitt bostadstillägg har sjunkit med nästan 1000 kr i månaden det naggas direkt vid första kronan man tjänar. Jag måste vara noga med att ange när året börjar hur mycket jag kommer att tjäna innan året är slut fast ingen på vikariat vet det. Får jag för mycket bostadstillägg måste jag betala tillbaka men får jag för lite så får jag inget tillbaka av FK. Det finns ö:h: taget ingen uppmuntran om att komma ut i arbetslivet igen utan bara straff och mycket om och men man ska ta sig igenom. Eftersom FK är så dumma mot mig har jag en god man, nu är jag arbetsgivare till denna gode man och måste betala hennes lön och arbetsgivaravgifter bara för att jag behöver hjälp med att fajtas mot FK.
Jag är 40 år och har varit sjukskriven sedan 2009, dvs fem år. Innan dess var jag en ignorant medborgare som antog att jag aldrig skulle behöva använda mig av sjukförsäkringen. Hade faktiskt aldrig tagit ut en enda sjukpenningsdag i hela mitt yrkesverksamma liv innan 2009. Så kan livet förändras över en natt. Plötsligt blir man sjuk – helt utan förvarning. Och det är ett jätteprojekt att komma tillbaka. Rehabiliteringen är ett skämt. Få instanser verkar arbeta konstruktivt för att få en tillbaka till ett värdigt yrkesliv. Lätt att bli utnyttjad som gratis arbetskraft istället.
Rätt – rehabilitering är ett skämt. Ändå löjligare när det ska genomföras med samverkande – dagens namn – gemensamt kartläggande två i för sig viktiga myndigheter: arbetsförmedligen och försäkringskassan.
Hej ! Citatet
“Innan dess var jag en ignorant medborgare som antog att jag aldrig skulle behöva använda mig av sjukförsäkringen.”
Detta är en stor del av problemet anser jag . Många förstår inte hur det kan vara att vara sjuk helt enkelt . Ofta måste de drabbas själva innan de fattar . Jag var själv likadan tyvärr innan jag drabbades i yngre år . Tyckte mina färdtjänstkunder ( när jag körde taxi på 80-talet ) va “gnällkärringar/gubbar tills jag själv drabbades av kronisk värk . De tankarna har jag fått äta upp med råge . Hur många av de som ska handlägga våra ärenden som är sådana vet vi inte men gissningsvis är de för många . Tyvärr tror jag de värsta sitter i ledningen för besluten .
Kattguld!
Visst är vårt huvudsyfte med arbetet inom Solrosuppropet att få friska och starka folk att förstå hur skört trygghetssystemet är. Man tror man är osårbar tills det plötsligt smäller till och man ligger där. Färdig att sparkas på av diverse myndigheter. Det är ett svårt jobb men inte omöjligt. Och tillsammans är vi starka!
Intressant att vissa hamnar utanför systemet och får ingen arbete medan andra får arbete för mycket på grund av resursbrister.
Helt rätt Sabine. Min högst personliga åsikt är att vi ska minska på arbetstiden (arbetstidsförkortning) så att fler får dela på de jobb som finns och att ingen ska behöva jobba ihjäl sig på sin post.