I åratal har jag debatterat sjukförsäkringen, sjukvården och Försäkringskassan på nätet och sociala medier. Under samma period har jag med tilltagande fasa hört hur den svenska sjukvården, omsorgen och myndigheterna kränker och felbehandlar människor. Inte i hundratal, utan i tusental.
Varje gång, säkert som amen i kyrkan, kommer någon som arbetar inom dessa områden och försvarar sitt jobb och sina arbetskamrater. Berättar hur synd det är om er, hur hårt ni jobbar, hur lite ni kan påverka er arbetsmiljö. Hur stressen får er att göra fel. Hur elak chefen är.
Men vi då? Vem lyssnar på oss patienter, klienter och brukare? Vem skyddar våra medborgerliga och mänskliga rättigheter?
Vi måste få berätta om vad som händer med oss, vad era system gör mot oss, utan att avkrävas hänsyn och lojalitet med vårdpersonal, handläggare och myndighetspersoner; utan att behöva lyssna på era klagomål. Det är våra kroppar, vår hälsa, vår ekonomi och våra liv som drabbas, det är vår säkerhet och rättssäkerhet som urholkas mer och mer.
Varför skulle vi vara skyldiga att ta hänsyn till er arbetssituation? Ska inte ni göra det jobb ni får betalt för?
Ni har fackföreningar, arbetsrättsliga lagar och möjligheter att anmäla till IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg). Ni har en grundlagsskyddad rätt att prata med media. Ni kan vägra att utföra ert arbete, ni kan strejka, ni kan välja att följa lagen istället för att tänja den till bristningsgränsen.
Vad har vi patienter/klienter/brukare? Usla lagar som inte sätter vår hälsa, säkerhet och rättssäkerhet i fokus. Patientföreningar som går på knäna. Enskilda personer som stöttar andra i deras kamp mot myndigheterna. Ni ger avslag och hänvisar till att det går att överklaga, trots att ni i och med detta ignorerar de lagar som finns för att skydda våra medborgerliga och mänskliga rättigheter.
Tro nu inte att jag inte har sympati för er, det har jag. Massor!
Eran arbetssituation är helt ohållbar och har varit det länge. Jag förstår att ni blir sjuka av er arbetsmiljö. men ni måste begripa att DET INTE HÖR HIT! Det får INTE bli en fråga om ER arbetsmiljö när VI skadas, kränks, fattiggörs, förlorar våra hem, dör eller tar livet av oss. Ni måste sluta hålla era arbetskamrater och chefer om ryggen och ursäkta deras misstag.
Vill ni driva frågan om hur vården/myndighetsarbetet fungerar, gör det! Bravo! Vill ni ha en klapp på ryggen och höra hur duktiga ni är, glöm det. Det är er arbetsmiljö, inte våran. Försök inte tysta oss patienter, klienter och brukare med era försvarstal, med era krav på förståelse och acceptans. Ni blir stressade och mår dåligt, vi SKADAS, KRÄNKS, FÖRLORAR VÅR INKOMST, BLIR HEMLÖSA och DÖR, vilket är värst?
Organisera er! Arbeta tillsammans med era arbetskamrater och facket för att få förändringar till stånd. Protestera, strejka, prata med pressen, anmäl till Socialstyrelsen och IVO. Sitt inte bara där runt fikabordet och tyck synd om er själva. Lägg inte över ert arbete på oss och gör oss inte ansvariga för era misstag. Kort sagt: VISA LITE CIVILKURAGE! Först då kan ni vinna vår respekt och vår förståelse. Men inbilla er aldrig att ni kommer att få den gratis eller utan motprestation.
Tiden när vi stod med mössan i hand och bugade och bockade är över. Vi kommer att ta plats, och vi kommer att vara besvärliga.
Är ni med oss eller mot oss?
Dagens gästbloggare heter Malin Hammarström, “en halvakademiker med brokig meritlista. Kronisk smärta och depression tog min arbetsförmåga, men inte mina tankar. Under åren har ilskan över ett samhälle som föraktar de svaga vuxit och nu har jag hittat orden att beskriva den med.”
Kan bara hålla med . Vad är det med folk egentligen nuförtiden ? Helt blinda ?
Jag tror att de där extra hundralapparna i plånboken gjorde folk oemottagliga för elände. Om jag får vara helt ärlig…
Bra skrivet Malin. Vem står på vår sida. Man la ner nämnden som skulle göra att vi kunde få en oberoende granskning av försäkringskassans hantering, nu har vi ingen. Om ingen kan granska vad som händer eller om det är rättssäkert, så kan ingen säja att det görs något fel heller.
Personalen lär hamna i samma karusell som oss, ifall det fortsätter. Ja, helt rätt, de borde visa lite civilkurage, men risken finns att de blir straffade tyvärr :-(
[…] http://solrosuppropet.se/2015/02/er-kamp-ar-inte-var/ […]
Du missar min poäng. Det går inte att ta hänsyn till personalen och deras arbetsvillkor, då kommer vi ingenstans.
Personalen har lagar och fackföreningar, vi har ingenting. De blir stressade och sjuka, vi skadas, fattiggörs och dör. De kan byta jobb, men vi kan inte byta liv. Eller för att hårddra det; de har makt, även över oss, men vi har ingen makt.
Det är inte rätt och det är inte jämförbart. Vi måste säga ifrån, vi måste våga sätta oss själva först. Låt dem föra sin kamp, så för vi vår.
Mycket bra skrivit, har ansökt om sjukersättning har reciv dep. och ångest problematik. GAD, problem med levervärden och värk..mm..sjuk nu sedan 2011..misslyckade rehabförsök och arbetsträningar, nu svår depression med självmordsimpulser. Fick svar att de skulle ta ca 3 mån att handlägga, och fick svar efter en vecka att de kunde inte godkänna min ansökan, och jag har 2 veckor på mig att överklaga innan beslut, min läkare jobbar bara 2 dgr i veckan så det brinner i knutarna..
De kan inte lagt ner mycket tid på min problematik…de förstår inte att de har våra liv i sina händer…
Jag mår mycket sämre i kontakt med försäkringskassan och arbetsförmedling som aldrig är nöjda hur mycket man än försöker, man känner sig så totalt misslyckad varje gång man misslyckas med deras krav. Och de hotar med socialen om man inte lyckas med de timmar de kräver, fast de vet jag får inte en krona från socialen.
De lyssnar inte på en som människa fast man har läkarintyg, och kallar ens sjukdom för ens egen upplevda sjukdom…
De jagade mig fast jag var inlagd på psyket..inte ens där får man vara ifred.
Min man har fått fullmakt så han får prata med dem på telefon i samråd med mig, jag klarar inte det längre, jag blir både galen och ursinnig, jag har alltid varit en lugn och sansad person, men inte längre.
Jag vägrar svara om de ringer! Hemska människor, man vet aldrig vad de försöker lura en till.
I brevet från försäkringskassan undrade de om jag ville ha kontakt med arbetsförmedlingen!? Då hade jag också 2 veckor på mig!
Är de kloka, de har godkänt min sjukskrivning!
Men är nu i alla fall sjukskriven till juni så nu slipper jag dem, ett tag.
Håll tummarna att jag får min sjukpension, får jag orkar inte med det här längre.
Tack för att du tar upp det här /MarieLiselott
Hoppas att du får din sjukersättning!
Jag orkar inte heller ha kontakt med varken af eller fk . Undviker dem så gott jag kan , ska inte behöva vara så . Det tar stopp överallt vad man än gör . Så trött ! Man överlever från dag till dag , hur länge ska man orka ?
Så länge det behövs. Snart nog tar de bort stupstocken, så du behöver inte hålla ut länge till.
Och glöm för all del inte att du fortfarande är du! Det är lätt hänt att tappa bort sig själv när man ständigt måste bevisa att man är sjuk. Det har varit det mest positiva med min sjukersättning – nu ÄR jag äntligen något. Även om det tog tid att ställa om.
Håller med i varenda ord du skriver!!
Mvh
C
Tack!
När ska vi organisera oss? När ska vi alla gå samman politiskt för att börja trycka på så det blir märkbart? Och jag menar inte med något av de tillgängliga svekpartierna, de har grundligen bevisat vem de stöttar i samhället.
Snart, hoppas jag! Det finns ett upprop om tjänstemannaansvar som cirkulerar nu, det är en möjlighet. Fler lär komma.
Men hallå! Inte sitter personalen runt fikabordet och tycker synd om sig själva. Diskuterar situationen gör de nog på sina eventuella kafferaster De kämpar i motvind – javisst för en dräglig arbetsmiljö – men ytterst för patienters och brukares bästa. Så det så.
Sedan är det förstås viktigt att patienter, brukare och anhöriga måste ha en kanal att hävda sig genom. Finns det inte patientföreningar längre?
“De kämpar i motvind – javisst för en dräglig arbetsmiljö – men ytterst för patienters och brukares bästa. Så det så.”
Så trevligt att du arbetar för “vårt bästa”. Jag har en hel rad med vänner som blivit skadade och kränkta av vården i många år. Jag har kontakt med anhöriga som dött pga vården. Vill du hjälpa dem? Är du beredd att lyssna på hur vidrigt dina kollegor i sjukvården betett sig? Klarar du av att lyssna konsekvenserna av misslyckade operationer, om fel och saknade uppgifter i journalerna (till exempel om livshotande reaktioner på mediciner), om kränkningar som skett när ingen annan än patienten varit närvarande?
Patientföreningarna går på knäna, precis som jag skrev i mitt inlägg. En del är små och mycket få (om ens någon) har resurser att stödja en enskild medlem i kampen för att få vård eller för att få upprättelse mot vården.
Jag tänker inte vara tyst och lojal och lita på att ni “arbetar för vårt bästa” längre. Om alla inom vården gjorde det skulle jag inte ha behövt skriva det här inlägget.