Om vi nu promt måste ha arbetsträning behöver kompetensen på landets försäkringskassor och arbetsförmedlingar ökas dramatiskt. Då räcker det inte med att ha vanliga handläggare som sköter pappersarbete och knappar in koder i datorn. Nej då krävs medicinsk personal ute på golvet hos myndigheterna.
När Person A blev utförskrad 2011 hade hon inte ätit sin antipsykotika på flera månader. Hon levde i en parallell verklighet och hade många vanföreställningar. Hon såg verkligen utförsäkringen som ett sätt att komma ut i riktigt jobb. Hon tänkte att äntligen skulle hon komma på banan igen.
Det var alltså med någon slags skräckblandad förtjusning som hon såg fram emot sitt livs första möte med arbetsförmedlingen. Mycket på grund av att hon gått omedicinerad under så lång tid och börjat avboka tider i vården. (Tydliga varningssignaler för den som lever med återkommande psykoser.)
För att upptäcka att hon var jättesjuk och inte bara en hungrig arbetssökande krävdes mer kompetens än vad som fanns att tillgå på Arbetsförmedlingen. Hon hade behövt ett rejält samtal med en rutinerad psykiater för att hamna på rätt köl igen. Istället fick hon prata med ett par olika handläggare – som såg henne som hennes självbild var. Dvs frisk och stark och arbetsför.
Ut på Arbetslivsintroduktion. Utan betänketid. Skrivbord, telefon och dator. Allt hände på en gång. Ingen inskolning eller arbetsträning. Full fart från start. Och det höll förvånansvärt länge. Två månader tog det innan Person A började krackelera. Hon klarade inte tempot, stressen, kraven. Det blev för mycket – särskilt i kombination med hennes medicinuppehåll som gjorde henne än mer stresskänslig.
Så satt hon åter där hos Arbetsförmedlingen och grät så tårarna sprutade. Grät över att det inte skulle bli någon fast anställning. Som hon ju hade inbillat sig. Grät över den tilltagande förvirringen. Över förnedringen att vara utförsäkrad. För det blev så tydligt hur världarna kolliderade. Resultatet: några veckor med LPT på låst avdelning.
Hade hon inte sig själv att skylla? Var inte alltihop hennes fel? Nej, det ligger i sjukdomens natur att sluta tvärt med medicinerna när man känner sig frisk. Och att inte se signalerna själv. Hon hade inte kunnat agera på något annat sätt. En kompetent läkare hade dock förmodligen genomskådat hennes tillstånd och stoppat hela ALI-karusellen, satt in rätt läkemedel bums och sett till att hon kom till psykosmottagning på utsatt tid.
Så ska vi nu ha kvar dessa eländiga arbetsträningar, se då till att folk möts av rätt kompetens på plats. Byt ut handläggarna mot psykiatrer, neurologer, smärtläkare och vad som nu kan tänkas behövas för att alla ska träffa rätt i bemötandet. Det är alldeles uppenbart att systemet inte klarar av att hantera de svåra fall som dyker upp som arbetstränande. Det behövs en bättre insikt i vad människor bär på för ryggsäckar. Både fysiskt och psykiskt. Har inte räknat på detta. Men vem vet, då kanske utförsäkringarna blir så dyra att de blir olönsamma?

Monica Armini