Artikelförfattare

Lisbeth Lippe Forsberg

Utförsäkrad, fattiggjord och uppretad. Efter steloperation av rygg arbetstränande jag och försökte med alla medel ta mig tillbaka till egen försörjning. Har nu hel sjukersättning. Jag vill se en upprustning av de nedmonterade trygghetssystemen.Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.Foto: John Ash

2 kommentarer

  1. Ann-Christin
    Ann-Christin at | | Reply

    Jag har kanske fattat fel, men på pensionsmyndighetens sida står att man kan få som mest 5090 kronor/månad, alltså för ålderspensionär.

    https://www.pensionsmyndigheten.se/for-pensionarer/ekonomiskt-stod/mer-fakta-om-bostadstillagg

    På FK sida bostadstillägg för sjukersättning, uppfattar jag det som att taket är 4750 kr /månad. Är det skillnad på bostadstillägg för personer med sjukersättning resp ålderspensionär?

    Dessutom tjänstepensionen för ålderspensionärer tas upp med (80 %).
    För sjukpensionärer tror jag att alla inkomster tas upp till 100 %.
    Tacksam om vi kan hjälpas åt att reda ut det här. Om det stämmer som jag tror så är det ytterligare en diskriminering av oss med sjukersättning.

  2. martin oskarsson
    martin oskarsson at | | Reply

    Sjukvårdens kris
    Sjukvårdens kris yttrar sig i överfulla akuter, långa köer till behandlingar, undersökningar och operationer, samt stressad och otålig personal som kan bli irriterade; samt läkare som går på knäna. Väntetiden på akuterna är i snitt två timmar och 41minuter, men många kan få vänta både fyra, sex, åtta, tolv eller sexton timmar. Totalt görs 2,5 miljoner besök på landets akuter så hur dessa sköts är viktigt för patienterna. Det har också betydelse för hur vårdkedjan fungerar från första besök till undersökning, behandling, eventuell operation eller medicinering samt överföring till avdelning, vårdcentral eller utskrivning.
    Sjukvårdens kostnader ökade från 250 till 330 miljarder mellan 2005 och 2011, därefter har siffran planat ut. Som andel av BNP minskade den till och med mellan 2009 och 2011, från 10 till 9,5 %. Detsamma gäller antalet anställda som legat kring 265 000 sedan millennieskiftet. I den privata vårdsektorn finns ungefär 120 000 anställda, den har således ökat rejält. Såväl den offentliga, som den privata finansieras av skatter till 81, %, resten är egenavgifter.
    Till sist anser en femtedel att man saknar tillgång till den sjukvård man behöver.
    Sveriges kommuner och landsting bedömer själva att resurserna måste öka med trettio procent före år 2030.
    Några exempel på följderna är:
    ”Under 2014 var alla skånska akutsjukhus överbelagda från sommaren och hela hösten, enligt Region Skånes egen statistik. Samtidigt var det svårt att rekrytera personal. Det som är speciellt med situationen just nu är att sommarkrisen varar hela hösten och in på det nya året, samt att det är många som slutar men få som vill börja. Omkring 4 000 grundutbildade sjuksköterskor examineras varje år i Sverige och i december rapporterade Dagens Samhälle att det saknas nära 2 000 sjuksköterskor vid landets 68 akutsjukhus.
    Under en längre tid har det utbildats allt färre, specialistsjuksköterskor. År 1995 hade Sverige 65 procent specialistutbildade sjuksköterskor och i dag är siffran nere under 45 procent. Inom områden som barnsjukvård, medicin, kirurgi, operation, onkologi och psykiatrisk vård är siffran katastrofalt låg. Inom kommunal äldrevård har knappt 2 procent av sjuksköterskorna en specialistutbildning inom området vård av äldre.
    Underbemanning i kombination med brist på specialister får förödande konsekvenser, främst för patienterna som utsätts för ett antal risker såsom att operationen ställs in, att få felaktig behandling eller att inte få tillräckligt god och säker omvårdnad. Den får också konsekvenser för personalen. När sköterskor med lång erfarenhet slutar, tvingas nya ta ett ansvar som de inte alltid är mogna för. t ta.”

    Och situationen i Skåne är inte unik. Själv fick jag vänta nio månader på att byta höftled 1997 och fyra månader 2012.
     Jag var på östras sjukhusets akut nyligen. Kom dit klockan halv sex på kvällen och blodprov togs ganska snabbt, sedan fick jag vänta i tolv timmar på att träffa en doktor. Efter lite gråt och tandagnisslan gick han med på att göra en skiktröntgning. Det tog två timmar till innan undersökningen gjorden och sedan tre och en halv timme innan läkare kom till mig och redovisade resultatet. Dessa väntetider är orimliga, att ligga i ovisshet och bara vänta, är nästan värre än själva smärtan. Det är inte endast patienterna som är missnöjda, personalen blir irriterade, och läkarna Vet man ofta inte var de håller hus.

    För att åtgärda detta krävs treskift i vården. Det innebär två skift på akuten, omfattande sex timmar från åtta till tjugo och sedan ett nattskift. Dessa är bemannade med tre läkare, idag finns bara en på natten och två på dagen. Det finns också en läkare när de tar blodprov, som skickar de behövande direkt till röntgen.

    Ordna också så att de som har ont får adekvat smärtlindrin direkt. Om man har en sjukdom med oklar diagnos kommer man alltid sist i kön Först tas de livhotande självfallet, sedan de som har en lätt diagnos som en bruten arm.

    Men kortare arbetstid och fler läkare kommer verksamheten att blir mer effektiv, personalen kommer att trivas bättre och få mer fritid, vilket leder till färre sjukskrivningar. Om även den planerade vården bedrivs i tre skift med schemalagda och fler läkare, kommer köer till undersökninga, behandling samt operationer att betas av snabbt, vilket höjer folkhälsan och minskar sjuskrivningarna. En stor del av merkostnaden betalas således av minskade kostnader för sjukpenning.

    Det är också nödvändig att avveckla den offentligt finansierade privata vården Det finns idag 120 000 anställda inom den privata sjukvården, det innefattar framförallt vårdcentraler men också ett antal sjukhus. Det motsvara mer än en tredjedel av de 330 000 som jobbar åt landstinget. I borgerliga tidningar hyllar man denna så kallade valfrihet.

    ”Släpp vinsten loss och svensk sjukvård blir »en glimrande framtidsbransch«, skriver Expressen (3/8 2004). Låt sjukvården lära av dagligvaruhandeln så får vi »allt mer och allt bättre varor att välja på för allt mindre pengar«, står det i Svenska Dagbladet (7/3 2005). »Vinstdrivande vård krävs för att rädda välfärden« skriver förre fp-ledaren Bengt Westerberg och tidigare socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt i Dagens Nyheter (4/7 2006).

    I “Läkartidningen motsägs detta på ett utmärkts sätt av Eric Bertholds, överläkare, medicinkliniken, Kärnsjukhuset Skövde:

    ”Privatiseringsförespråkare tycks bortse från att marknadsstyrning förutsätter drivkraften att generera ekonomiska vinster, medan sjukvård i sig huvudsakligen skapar humanitära vinster. Sjukvård genererar ofta mer kostnader ju effektivare den blir. Patienter med sjukdomar som för några år sedan hade lett till döden kan idag med hjälp av nya behandlingar leva många år till, innebärande humanitära vinster men också ökade kostnader bland annat i form av längre tids behandling med dyra läkemedel och flera medicinska kontroller.”

    Den så kallade ”Valfriheten” medför också att vårdcentraler inte startas där de behövs mest utan där de så kallade ”kunderna” är flest och lönsamheten är störst. Redan idag ser vi i Sverige privata kliniker främst inom opererande specialiteter med snabb patientomsättning, inte inom till exempel geriatrik och demenssjukvård, där lönsamheten är lägre men sjukvårdsbehoven inte mindre.Vinstdriven vård ökar således risken för onödig, kostsam vård eller överbehandling.

    I länder med en stor andel privat sjukvård används med antibiotika jämfört med Sverige, vilket också leder till fler problem med resistenta bakterier. Det är dessutom inte bara onödiga undersökningar, läkemedelsbehandlingar och återbesök som vinstdriven prestationsersättning leder till. Även onödiga operationer utförs av lönsamhetsskäl. Detta har lett till så stora kostnader i till exempel Schweiz – ett land med privat sjukvård – att flera företag erbjuderrabatter om patienten accepterar en sk ”second opinion” ikring frågan om operationens nödvändighet. Bland de ingrepp som denna klausul innefattar kan nämnas kejsarsnitt, höft- och knäproteser och diskbråcksoperation.

    Bertholds fortsätter:

    ”Westerberg och Feldt skriver att »på en konkurrensmarknad överlever bara de företag som erbjuder brukarna sådana tjänster som dessa vill ha«. Men hur skall patienten veta om hon behöver få (vill ha!) livmodern bortopererad? Om titthålskirurgi krävs för att bedöma det onda knäet? Om ultraljud är nödvändigt för att diagnostisera en urinvägsinfektion? Om antibiotika måste ges intravenöst?”

    I själva verket är det mindre komplicerat att beräkna kostnaderna i en offentlig sjukvård eftersom den är planerad. Dessutom kan man pressa läkemedelskostnaderna, vilket alla som idag går till ett apotek kan se, du erbjuds det billigaste alternativet. Dessutom kan pengarna föras över till de områden där behoven är störst, till exempel till att behandla äldre. istället för att hjälpa barnlösa.
    När sjukvården är vinstdriven påverkas vården av vilka mediciner, behandlingar, undersökningar och operationer som ger störst vinst, det vill säga som gör att patienterna återvänder.

    Bertholds fortsätter:
    ”Det leder till bruket av nya, mycket dyra produkter med liten marginell nytta, till ökat antal kontroller för banala sjukdomstillstånd och till medikalisering av sociala problem och det normala åldrandet.”

    Vad är då alternativet? Ja självfallet att all offentligt finansierad vård också bedrivs offentligt och att eventuella entreprenader endast ska få finnas om det finns väldigt speciella skäl, till exempel en mycket skicklig specialist som jobbar privat. Sedan finns självfallet inget hinder att starta privat vård, men då får det finansieras privat också.

    Idag är sjukvården enormt centralstyrd. Pengarna beslutas av politikerna efter råd från cheferna som oftast är läkare eller chefssjuksköterskor, och oftast är det alldeles för snålt. De medicinska bedömningarna görs allenarådande av läkarna, är nästan som doktor diktator. De bestämmer nästan allt och är de enda som har behörighet för de behandlingar och undersökningar de är specialiserade på. Sjuksköterskornas behörighet ligger i att verkställa det som doktorn bestämt, till exempel ge sprutor och dela ut mediciner, de får därtill besluta om sådant som inte har medicinsk betydelse eller besluta om mediciner som man kan köpa hemma Undersköterskor är i stort sett maktlösa och får endast ta blodprov
    Denna hierarki måste brytas. För det första måste all personal ges ett reellt inflytande över budgeten, det vill säga vara med och utforma och följa upp den. När personalen får bestämma kommer pengarna att hamna rätt i större utsträckning och användas mer effektivt. De vet ju var behovet är som störst.
    När det gäller doktorernas makt måste sjuksköterskor och patienter gå ett större inflytande. Ge sjuksköterskorna möjlighet att ordninera smärtlindring i samråd med läkare och patienter. ara just läkare och ge adekvat smärtlindring i samråd med sköterskan och patienter.

    ineffektivt så det ryker om det.
    För att åtgärda detta borde en läkare eller röntgensköterska sitta med när man kommer och besluta om röntgen direkt, precis som att man tar blodprov; så att det är klart när man sedan träffar doktorn.
    Sjuksköterskorna borde kunna ordinera alla mediciner och dropp, de är ju experter på detta. De måste också ges behörighet att sjukskriva patienter, på det sättet kommer intyg in snabbare och läkarnas arbetsbelastning minskar.
    Undersköterskornas ord när det gäller själva omvårdnaden måste väga tyngre. Det är bra att de väldiga uppbåden av ronder har upphört, men nu kommer ofta en stressad läkare själv, vid en obestämbar tid. Organisera upp detta bättre med fasta tider, och minst en läkare, sjuksköterska och undersköterska. Det krävs också fler transportörer, det blir rejäla tidsförluster och väntan idag. Börja med att förse operation och röntgen med en fast stab av transportörer. Många ska ju dit.

    Sjukvården har liksom äldrevården, skolan och socialtjänsten demokratiserats under en lång period efter andra världskriget, i det avseendet att läkaren, läraren, eller socialarbetaren inte längre är en auktoritet som inte får ifrågasättas. Man bugar eller niger inte längre för dem utan kan och har rätt att säga sin åsikt. Enligt skollagen ska alla elever ha rätt till en likvärdig utbildning och enligt sjukvårdslagen ska alla ha rätt till den vård som är tillgänglig och som är vetenskapligt bevisad.

    Under de senaste decennierna har emellertid maktförhållandena skruvats tillbaka, i samma takt som nedskärningarna skett. Det betyder att försäkringskassan och dess läkare numera är enväldiga oavsett vad din egen läkare tycker. Socialsekreteraren agerar likartat och granskar din ekonomi och din situation i detalj nästan som i Orwells roman 1994 där storebror hör och ser allt. Att lärare fått mer makt under den tid kapten Björklund styrde torde vara välkänt med rätt att beslagta mobiltelefoner, ökad möjlighet att köra ut och stänga av elever. Det viktigaste maktinstrumentet är dock betyg i sex steg istället för tre och nationella prov i de flesta ämnen.
    ”Man talar ibland om fyra nivåer av brukarinflytande: individnivå, verksamhetsnivå, systemnivå (kommun och landsting) samt nationell nivå. Individens rätt till inflytande över de insatser han/hon blir föremål för finns inskrivet i både socialtjänstlagen och hälso- sjukvårdslagen. Där slås fast att verksamheterna ska bygga på människors självbestämmande och integritet samt utformas och bedrivas tillsammans med den enskilde. Man har också rätt till brukarinflytande i privatdriven vård som upphandlas av kommuner eller landsting, det vill säga är allmänt finansierad.”
    (http://www.can.se/Tidskriften-AoN/-Temanummer-om-brukarinflytande1/Hur-star-det-till-med-brukarinflytandet/)
    Enligt Socialstyrelsen ha bara ett fåtal landsting och kommuner någon genomtänkt plan för brukarinflytande. För att brukarinflytande det ska fungera krävs att brukarna har längre kontakt med institutionen eller verksamheten än till exempel på en avgiftningsklinik. Några dygns vistelse på en institution med svåra abstinensbesvär räcker inte för att få ett verkligt inflytande. Vid en långsiktig behandling, till exempel på HVB-hem (hem för vård och boende), beroendekliniker och öppenvård är det enklare. Brukarna på en avdelning eller ett behandlingshem kan till exempel vara med och bestämma om den dagliga verksamheten. Man kan också sitta som brukarrepresentant i styrgruppen för en institution eller behandlingsverksamhet.
    För att förbättra detta krävs att lagen skärps. På den politiska nivån måste de fackliga organisationerna ha fler representanter i de politiskt valda styrelserna, inte majoritet, det fungerar inte som lagen ser ut idag. Dessa organ bör också lyssna på representanter för brukarorganisationerna. På chefsnivå bör cheferna ha en dialog med representanter för brukarnas organisationer. Därefter krävs inflytande på avdelnings och individuell nivå. Det sist nämnda är avgörande. Läkaren, socialsekreteraren eller socialtjänstemannen ska vara skyldig att lyssna på brukaren. Subjektiva symptom måste väga tyngre, inte som idag då objektiva resultat som blodprov, röntgenundersökningar eller dylikt betyder allt, medan patientens känsla är underordnad.
    Om patienten har kraftiga smärtor ska läkaren vara skyldig att skriva ut adekvat medicin, även om objektiva data saknas. Smärta är smärta oavsett vad den kommer ifrån. Genomförs detta har vi en av flera viktiga förändringar i hamn som skapar en sjukvård värd namnet

    Till sist måste vården tillföras mer resurser, 2012 lades 327 miljarder på sjukvårds, inklusive tandvård och subventionerade mediciner. Det motsvarar endast tio procent av BNP (procenten har bara ökat med 0,1 procent sedan 2001) och 14 % av de offentliga utgifterna. Denna sifftra behöver höjas med tjugo procent det vill säga 66 miljarder, till glädje för patienter, vars lidande minskar och personal som får en bättre arbetsmiljö.Då ökar också procenten av BNP till tolv procent.
    Om även den planerade vården bedrivs i tre skift som också gäller läkare, ingen jour alltså; så kommer köerna till undersökningar och behandling samt operationsköer att betas av snabbt, vilket höjer folkhälsan och minskar sjuskrivningarna. En stor del av merkostnaden betalas således av minskade kostnader för sjukpenning. Om detta inte skulle räcka finns gott om pengar i bankerna. Deras vinster uppgick till nittio miljarder förra året. Statliga bolag som Vattenfall och LKAB tjänar också storkovan. Det räcker alltså gott och väl till en sjukvård som är till nytta för befolkningen och värdig ett potentiellt rikt lands som Sverige. Och om bankerna motsätter sig, eller saboterar ett sådant beslut bör de överföras till samhället. Egentligen behövs bara en bank, de har nästan samma räntor och räntenetto; lika orimligt höga avgifter. Ett statligt bankväsende skulle också medföra större politiskt inflytande, samt ökat inflytande för personalen

    Martin Oskarsson 20 /9 2017

    Martin Oskarsson
    Såggatan 63
    41467 Göteborg

    0700380862

Ha hyfsad ton och sunt förnuft när du kommenterar.

Kommentera