Tankar i december. När “vi” rättfärdigar jakten på “dom”.

I jakten på individer som inte gör rätt för sig eller upplevs som ett hot mot välfärd och ekonomi kommer inte längre bara individer i kläm utan hela grupper. De pekas ut som en av de mest bidragande orsakerna till eländet i riket.

I tider när klyftorna ökar och fler och fler hamnar i ekonomiskt svåra lägen behövs syndabockar. Man vill ha någon att skylla på och de pengar och resurser som finns ska inte gå till någon som inte “förtjänar” det.
I stället för att se på de politiska beslut och det samhälle, både ekonomiskt och socialt, som lett fram till den situationen söker man i stället syndabockar.
Precis som i jakten på medeltidens häxor är du skyldig tills motsatsen bevisats. Du knyts till händer och fötter innan du kastas i det kalla vattnet och oskyldig är du om du drunknar.
– Så synd, kanske någon säger, men det är ju alltid svårt vid reformer, det är alltid någon som hamnar mellan stolarna.

När särskilda samhällsfiender identifierats och pekats ut, verkliga eller inbillade, så ändras lagar och regler för att komma åt dessa. Det blir en stämning som påverkar rättssamhället. Om vi vet att de i grunden är fuskare, lata och överutnyttjande av systemen så behöver inte kraven på bevisbördan vara så stor, vi vet ju hurdana de är?
Eller om vi tittar på de sjuka och skadade, de fixar inte heller några jobb, fastän man tar ifrån dem pengarna? Men det är väl också för att de är lata då? Vi ser artiklar och reportage om människor som får gå från hus och hem efter att drabbats av sjukdom och som blir nekade hjälp från kommunens socialtjänst eftersom man anser att deras partner kan försörja dem.

Men vi vet ju alla att grannens syster, hon vet någon som faktiskt är sjukskriven och i alla fall både kan gå ut och gå eller kanske till och med ta en sväng om i en dans en lördagskväll. Vi har ju alla sett reportagen och avslöjanden om fusket där någon lurat till sig miljonbelopp från Försäkringskassan. Vi ser också reportage om sjuka som nekats ersättning och som på grund av detta blir fattiggjorda, om handikappade som tas ifrån rätten till assistans och på så sätt förnekas chansen till ett fungerande liv med aktiviteter.
Blir man mera upprörd av ett reportage om en fuskare än om en människa som förutom att ha blivit sjuk nu också blir fattiggjord och antagligen inte blir friskare av det? Och i så fall; varför blir man det?

När människor blir rädda och oroliga för sin egen skull har man inget emot hårda tag mot de som utpekas som ett hot, då vill man ha tuffa spelregler i jakten.
Det är här rättssamhället sviker, det är här politiker kan fiska röster. Om det sedan gäller hårdare tag mot fuskare, invandrare, sjukskrivna, arbetslösa eller en annan grupp spelar inte så stor roll.
“Nu ska vi i mitt parti ta tag med hårdhandskarna mot problemet”, säger politikern som anser sig vara den som sitter inne med de siffror och de fakta som rättfärdigar häxjakten. Det blir vi mot dom igen….
För att vända på utvecklingen måste vi samla ihop oss. Vägra låta oss bli söndrade och härskade över för att hetsas mot varandra.

Artikelförfattare

Lisbeth Lippe Forsberg

Utförsäkrad, fattiggjord och uppretad. Efter steloperation av rygg arbetstränande jag och försökte med alla medel ta mig tillbaka till egen försörjning. Har nu hel sjukersättning. Jag vill se en upprustning av de nedmonterade trygghetssystemen. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Foto: John Ash

Ha hyfsad ton och sunt förnuft när du kommenterar.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.