Lite funderingar så här på nationaldagen.
Ute grönskar och blommar det för fullt och hänryckningens tid känns fortfarande nära.
Studenter i vita mössor med förväntningar på vad livet ska bjuda på. Jag skulle så gärna tro på vad jag själv säger, när jag talar om för de unga att den ljusnande framtid är deras.
Jag skulle gärna slippa oron när jag ser mina åldrande föräldrar och för min egen del skulle jag vilja kunna känna trygghet och förtröstan inför min framtid som utförsäkrad, arbetsprövande halt och lytt med målsättningen att skaffa ett jobb.
Men mitt ibland allt det gröna, blommande och det firande sällskapet gnager oron, tvivlet och ilskan.
Vad har de gjort med vårt Sverige?
Ingen kan väl ha undgått att våra trygghetssystem nedmonteras en bit i taget? Sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen med en A-kassa som sänkts och som de flesta arbetslösa inte ens får ersättning ifrån.
Åldringsvård som säljs ut till privata aktörer med ägande av riskkapitalbolag som för vinsten utomlands. Det företag som ska ha minst betalt för att sköta vården får uppdraget – gamla tiders fattigvårdsauktioner har blivit verklighet, den som gör det mot minsta ersättning får hjonet.
Handikappade som haft assistans i tiotals år friskförklaras och tas ifrån stödet, sjuka och skadade kastats ur sjukförsäkringen och hamnar i en ännu svårare sits än vad bara sjukdomen ger.
Men vad är välfärd? Välfärdsstat? Välfärdssamhälle?
Jag funderar mycket på det här.
Ett samhälle där man lägger stor vikt vid att samhällets välfärd ska komma alla till del, i synnerhet svaga och utsatta grupper.
Att man har en fördelningspolitik där resurser ges till förmån för individer och sammanhang som behöver särskilda insatser.
Kort sagt en fungerande sjukförsäkring, ålderspension och arbetslöshetsförsäkring, fungerande skola, vård och omsorg.
Att man gör insatser för att gynna arbetslivet, arbetsmiljön för att förebygga skador och hälsorisker.
Att alla har samma rätt till sjukvård och utbildning.
Men viktigast för mig när jag tänker på välfärdssamhälle är att det finns en grundtrygghet, att jag klarar mig under perioder av sjukdom eller arbetslöshet. Att mina barn har en skola att gå till där det finns utbildade lärare, att jag får träffa en läkare på samma villkor även om jag är rik eller inte.
Jag kan inte låta bli att undra hur det kan vara så att vi går åt så galet håll?
Vill inte alla ha den här tryggheten? Tycker inte alla att det är värt ett högre skattetryck för att få vara en del av ett välfärdssamhälle?
Jag kommer på att regeringen för ett år sedan tillsatte något de kallade Välfärdsutvecklingsrådet och jag klickar mig in på regeringens sida och läser igen vad de har för målsättning.
Och nu förstår jag! Vi har inte riktigt samma definition på välfärd, regeringen och jag.
Så här står det:
“Välfärdsutvecklingsrådet ska bidra med kunskap och erfarenheter till regeringen för att förbättra förutsättningarna för valfrihet, mångfald och tillgänglighet inom hälso- och sjukvården, handikapp- och äldreomsorgen, apoteksmarknaden och hushållsnära tjänster genom ökat entreprenörskap och innovativt företagande.”
Inte ett ord om trygghet utan här handlar det om företagande, RUT och ROT, valfrihet och mångfald.
Mycket av det här önskar man sig också naturligtvis men det är inte lätt för någon att välja när man är i ett utsatt läge.
Och hur det går med apoteken vet vi ju. I glesbygden läggs de nu ner ett efter ett.
Jag vill inte ha valfrihet och mångfald på bekostnad av trygghet och dessutom vet jag att detta faktiskt är ett av de få fall där man både kan äta kakan och ha den kvar.
Våra försäkringssystem går med miljardbelopp i vinst, AF skickar tillbaka 18 miljarder i outnyttjade statsbidrag.
Varför kan vi inte då ha fungerande system för välfärd?
Är vi på väg mot en nattväktarstat där staten står för lag och ordning och allt annat läggs ut på individen, privata företag eller frivilligorganisationer?
Hur har välfärden förändrats under de senaste åren?
Hur ser man på svaga, sjuka eller skadade individer?
Det är inte längre självklart att man får hjälp av det system som man själv varit med att bygga upp och betala till.
Vid inkomstförlust, vare sig det beror på det ena eller andra, är det inte säkert att man får den hjäp man borde kunna förvänta sig.
Om du under ditt friska arbetande del av livet skaffat boende och materiella tillgångar är de inte längre dina, du har förlorat rätten till privat ägande. Du får inte socialbidrag om du bor i eget hus, även om du har en lägre bostadskostnad än om du hyr. Du får inte ha bil eller något annat av värde.
Om du blir arbetslös för länge så hamnar du i åtgärder där du går och jobbar utan att få betalt, utan rätt till semester, ingen A-kassa eller semesterersättning, vid lägsta ersättning 17,50 kronor i timmen.
Men arbetsgivaren får lite drygt 46 kronor i timmen för att den har den arbetssökande där.
Om sedan pengarna inte räcker till hyra och mat plus övrigt så kan man ju alltid söka försörjningsstöd hos kommunen – om man inte har ett ägande eller en partner, då får man först göra sig av med det/den.
Under tiden kan man söka hjälp hos kyrkan, frivilligorganisationer, ställa sig i soppkö eller om man har släkt och vänner kan man be om hjälp där, om de inte tröttnat på att man aldrig kan betala tillbaka.
Om ens eventuella barn behöver något extra kan man alltid vända sig till Majblomman eller någon annan hjälporganisation
På alla de här områdena har indragningar och nedskärningar gjorts.
På socialkontoren måste socialsekreterarna säga nej till allt flera, göra bedömningar om vilken sökande det “är mest synd om” när det söker flera med liknande situationer.
Socialsekreterarna mår inte bra längre, de orkar inte med arbetsbelastningen och det jobbiga i att säga nej till allt flera sökande.
De ser nya grupper som söker, de utförsäkrade, de döende, de arbetslösa som efter att kanske ha varit i sjukförsäkringen nu är i FAS3 och måste ha pengar från socialen för att klara mat och mediciner.
Men de säger ifrån nu, socialarbetarna, Nu bryter vi tystnaden heter deras aktion. De är arga trötta och tydliga: vi vill kunna sköta våra jobb och det kan vi inte på ett tillfredsställande sätt.
Hoten ökar på både socialen, AF och FK. Sökande är förtvivlade och maktlösa och personalen likaså.
Lyssna gärna på detta : http://www.youtube.com/watch?v=-78pYqSSVhU
Utanförskapet som skulle minskas var en av anledningarna till arbetslinjen och aldrig har klyftorna varit större i modern tid än vad de är nu. Skillnaden mellan de som har det bäst och de som har det sämst ökar, om man inte räknar som Reinfeldt, att man räknar bort de tio procent som har det bäst och de tio procent som har det sämst, då blir det inte så stor skillnad längre. Smart?!
Jag räknar inte så och den här uppdelningen som vi har fått i vi och dom skrämmer mig.
I ett samhälle där de svaga lämnas utan trygghet blir även de välbeställda rädda, rädda för sin egen skull.
Rädda för att dela med sig av det de har, de vill inte bli av med det de skaffat sig för de vet att man kan hamna i utanförskap om det vill sig illa. I ett sådant samhälle delar man inte med sig, man välkomnar jobbskatteavdrag och hårda tag mot de som inte arbetar, “jag arbetar ju och de får fasen alla göra om de ska ha”.
Endast i ett samhälle där individen känner trygghet vågar man dela med sig och vara solidarisk. Där behöver man inte bevaka sina tillgångar på samma sjuka sätt.
Vi har fått ett samhälle med “vi och dom”.
Jag vill inte att mina barn ska växa upp i ett så hårt och osolidariskt samhälle, jag vill inte att mina föräldrar ska betala till ett konto i ett skatteparadis med sin avgifter i äldrevården, jag vill inte att jag ska få vänta länge på en undermålig vård när jag blir sjuk och jag bara vill inte medverka till att följa den väg som vi slagit in på nu fortsätter.
Jag tänker inte som Reinfeldt se enbart till de friska, starka, arbetande etniska medborgarna!!
Just så här på nationaldagen så vill man ju gärna ha en känsla av gemenskap och samhörighet och för att få den behövs en politik baserad solidaritet, etik, moral och en människosyn där alla är lika värda.
Trevlig nationaldag!
Foto: John Ash
Tillägg.
Läste Per Schlingmans ord i Svenska Dagbladet och tänkte att så olika vi ser på saker och ting……..
Ha hyfsad ton och sunt förnuft när du kommenterar.