Kära sjuka, arbetslösa och fattiga!
Den här nyårstexten är främst riktat till er, men även till era anhöriga och alla andra som ännu inte kommit i kontakt med den verklighet vi lever i.
De senaste åren har varit en tuff tid för oss som av olika anledningar inte kan yrkesarbeta. Vi har fått våra ersättningar från a-kassa och Försäkringskassa minskade samtidigt som det blivit svårare att kvalificera sig till samtliga trygghetsförsäkringar. Ersättningarna från socialkontoren har inte heller ökats i takt med kostnaderna vilket i praktiken betyder lägre ersättning.
Allt det där vet vi. Vi vet också att vi trots tidsgränser, Fas 3, ALI, sänkta ersättningar, vård som brister och försämrat arbetsmiljöarbete varken blir friskare eller att fler kommer i arbete.
Frågan är hur länge man kan behandlas såhär utan att ta det personligt? Vi har nått en gräns där vi inte kan skylla vår situation på okunskap hos de styrande eller våra medmänniskor. De kan verka förvånade då man berättar hur sjuka och arbetslösa har det, men jag tror dem inte längre. Kan de läsa så borde de veta nu. De vet. De klämmer hårt om sitt jobbskatteavdrag och hoppas just de slipper drabbas av arbetslöshet och sjukdom.
Men det ser äntligen lite ljusare ut nu. Vi måste hoppas på det trots en rörig och osäker situation efter höstens val. Jag tror varken styrande eller våra medmänniskor förstår den oro som våra grupper fått utstå pga det parlamentariska läget. Hur blir det med a-kassan och Fas 3? Kommer jag att utförsäkras, igen? Medias groteska förtjusning över läget har fått många att må mycket dåligt.
Med ny regering var förhoppningarna stora. När den sen stoppades att fullt ut genomföra sina förslag då deras budget fälldes gick luften ur många. Vi som längtade efter förbättringar åkte under ytan.
Men nu är vi uppe igen och kippar efter andan. För det är så man gör, man reser sig på nio och går en rond till. Vi i Solrosuppropet kommer bevaka och vara på politikerna så de inte förhandlar bort viktiga reformer. Vi vill att regeringen redan i vår
ser till att arbetet påbörjas. Om man prioriterar hårt kan nuvarande regering föra en helt annan politik även om de stora förändringarna kommer först efter nästa höstbudget.
Sjuka, arbetslösa och fattiga – vi trodde förändringarna vi behöver skulle börja redan imorgon. Nu får vi vänta 6 till 12 månader till. Väntar ni med oss? Väsnas ni med oss? Och orkar ni stå emot dem som påstår att vi har det dåligt pga att Sverige tar emot människor som flyr förtryck och krig. Dvs det enda anständiga.
Det är där den stora utmaningen ligger nu. Fall inte för retorik som ställer svaga grupper emot varandra. Och kom ihåg att de som nu (Sverigedemokrater och andra kappvändare) pratar om att minska flyktingkvoter är samma som inte är intresserade av att förbättra villkoren för sjuka och arbetslösa. Om vi inte visar solidaritet gentemot människor som flyr hur ska vi kunna begära att våra medmänniskor visar oss sin solidaritet?
Jag vill passa på att tacka styrelsen, medarbetarna och gästskribenterna för 2014! Tack även alla ni som stödjer, läser och delar!
Ett mycket gott slut och ett gott nytt år önskar Solrosuppropet!
Ja, jag är utförsäkrad. Kämpar med att få rätt till högst 75% då jag klarar att jobba 25% med ett helt anpassat jobb. Den parlamentariska situationen har upprört mig oerhört och jag tror det är många som inte förstått riktigt till vilken nivå eller varför. För mig påverkar politiken min chans till ett drägligt liv, för andra kanske det påverkar så de får en hundring mer i plånboken varje månad. Inte så lätt att förstå för dem då.
Har kämpat mig genom olika åtgärder sedan 2001. Jag har genom årens lopp fått prova på massor med olika “arbetsmarknadspolitiska åtgärder”. Bland annat har jag fått jobba i Fas 3 som lokalvårdare, arkivarie.
Mellan 2010-2011 hade jag lönebidrag. Jag skrev på ett kontrakt för heltid, men när det kom ut på andra sidan hade jag fått 80% deltid. Men jag skulle ändå jobba heltid. Allt med Arbetsförmedlingens, Försäkringskassan, Unionen(ett fack som jag aldrig varit medlem i) samt den idrottsförening som jag skulle “jobba” hos. Resultatet av den förhandlingen bakom min rygg, blev att jag fick min A-kasseersättning sänkt med 2000:-.
Mitt ordinarie fack hade bara en kommentar: “Det var ett avtal med massor med oegentligheter”.
Nu går jag på FAS 3 hos en kommunal anordnare. Lönen ligger mellan 6700:- – 7400:-/månad beroende på antal ersättningsdagar efter skatt.
Jag har rätt att få lönebidrag, men först ska AF skicka iväg mig på en neuropsykiatrisk utredning. Något som jag vägrar att göra, då jag redan har gått igenom 3 st APU(Arbetspsykologiska utredningar).
I augusti ska jag till tandläkaren, och laga minst 3 hål. Framtidstron är körd i botten, och jag förväntar mig inte att få något “jobb”. Det som förmodligen kommer att hända, är att min ersättning sänks ännu mer.