De rödgröna hade en helt annan budget än den som nu ligger. Nu har vi alltså en rödgrön regering som sitter med en Alliansbudget. Den budgeten gäller i ett år. Hur det än sedan går i extravalet 22 mars. 
Vi kan få en vänsterregering som blir tvungen att regera med en högerbudget. Men då är det väl bara att ge upp? Att skita i det helt och hållet? Är det någon idé för sjuka, arbetslösa, pensionärer, arbetare, föräldrar och så vidare att engagera sig i ett val till? 

Om man kollar hur många inlägg vi i Solrosuppropet hade innan valet så ser man hur på vi var, hur vi kämpade och debatterade. Tron att vi kunde påverka och förändra var stark.
Och så kom valresultatet och man förstod att nu var det en ny parlamentarisk situation. Segern kändes inte lika stark längre, varslen om hur det kunde bli grumlade milt sagt bägaren. Regeringen presenterade sin budget och där såg vi det, satsningarna på de som fått stå tillbaka för att finansiera en politik där de som redan hade skulle få mera. Vi såg stoppade utförsäkringar, höjda bostadstillägg till pensionärer, sänkt skatt till pensionärer, höjd sjukersättning, höjd a-kassa, sänkt anordnarbidrag i FAS3 och en intention att stoppa anvisningarna till densamma. Vi såg att det här var en politik som skulle kunna minska de ökade klyftorna och ge ett mera jämställt samhälle, ett där man satsade mera på arbetsmiljö så att man kunde förhindra att människor överhuvudtaget blev sjuka.

Sedan kom då röstningen om budgeten och det blev högerns budget som gick segrande ur den röstningen. Här skulle jag kunna skriva långa utläggningar om samarbete, oviljan till samarbete, SD:s hotande av kommande regeringar, ansvarslöshet och ansvarsfullhet, om rikets väl och politikers prestigetänkande som inte gagnar dem eller landet, men tar det en annan gång.

Men hur blev det nu? Här blev tvärstopp.
Styrelsen i den här föreningen består av sjuka människor som på vårt sätt gett vad vi hade och lite till i valrörelsen. De sista skälvande resterna av kraft användes av några av oss på ett panelsamtal på socialistiskt forum på ABF i Stockholm den 22 november.
Sedan gick luften ur, på riktigt. Hur och varför ska vi orka? Är det någon idé?

Ja, det är aldrig försent, det är aldrig dags att ge upp. Särskilt inte nu när vi har ett parti som sitter i riksdagen som är rasistiskt och försöker vända behövande grupper mot varandra. Ett parti som hela vägen röstade med Alliansen för den högerpolitik som nu har tagit oss hit där vi är idag.
Jag märker att folk är trötta på politik och valrörelse nu men om man tänker på det så är ju allt i livet påverkat av politiska beslut så då är det bara att kämpa på. Kämpa för att vi får en regering som kan styra utan att rasister ska hålla besluten som gisslan. Om vi väljare går och röstar så ställer vi krav på att politikerna samarbetar för att lösa situationen i riksdagen, bryter blockpolitik och Allianser för att hitta ett sätt att regera utan att ett rasistiskt parti har dem som gisslan

Såg idag en intervju med Annika Strandhäll, vår socialförsäkringsminister, hon sitter och ska regera med en budget som inte tillåter lösningar på de problem hon ser och vill lösa. Om hon kan utan att tappa fart och sug – då kan jag!

“Det finns en besvikelse över att de här satsningarna inte blir av direkt utan skjuts på framtiden men det finns en stor revanschlust och en kraftfull mobilisering för att ta en ordentlig fight!”
Med en regering som vill verka för lösningar på problemen de beskrivit så har vi en chans att nästa gång en budget läggs få till vad som behövs. Antagligen med någon sorts samlingsregering om det ska fungera säkert.

Bra! Då kör vi på det. Vi börjar med en artikel i Dagens Arena av vår Carina Wellton om just vad som uteblev av förbättringarna och om det att det gäller att inte tystna för oss som orkar fortsätta.
“Vi är mycket oroade över detta. Vi hör smärtan från de sjuka, oron över framtiden. Men vi hör också dem som nu ger upp, tystnar. Kanske för alltid. Brickor som tas bort från spelplanen.”