I morse hölls en debatt mellan Annika Strandhäll, socialförsäkringsminister och Johan Forsell (m) i SVT:s Go Morron Sverige. Det man diskuterade var sjukförsäkringen, sjuktalen och utförsäkringarna. Ska försöka bena upp det lite. Vad sa dom och vad menade dom?
Sjukfrånvaron ökar och vad ska man göra åt det, frågar programledarna. Strandhäll svarar med vilka grupper som sjukskrivningarna ökar i, det är omvårdnadsyrken och pedagogiska yrken, socialsekreterare, lärare och undersköterskor. De yrken hon kallar kontaktyrken är de som står för största ökningen. Det är kvinnor inom skola, vård och välfärd som drabbas. Det är där någonstans man måste böja, identifiera yrken, grupper och diagnoser.
Forsell håller med om själva beskrivningen och tar även upp de demografiska skillnaderna. Sedan funderar han på om det inte är så att svenskarna faktiskt bara känner sig lite sjukare? Normer och tillämpning av regler och system som får oss att känna efter.

Strandhäll påpekar att den stora delen “nysjuka” är kvinnor med psykisk sjukdom i åldern 35 – 45 år mot tidigare 55 plus. Det är där vi måste ta reda på hur man ska se hur man kan få ihop både yrkesliv och privatliv. En undersökning från Försäkringskassan visar inga tydliga orsaker som man kunde hoppats på så det finns inte ett enkelt svar utan man måste hitta flera sätt att lösa frågorna på.
Där tar Forsell upp att regeringen nu vill ta bort utförsäkringarna och kallar det för att göra fel. Påstår att flera av regeringens egna myndigheter varnar för att ta bort utförsäkringarna.
Låt oss titta på de han nämner, vi börjar med Försäkringskassan.
Betydelser av tidsgränser
Av flera rapporter framgår att tidsgränserna inom rehabiliteringskedjan har betydelse för sjukfrånvaron. Utredningsinsatser och genomförda bedömningar av arbetsförmågan i anslutning till tidsgränserna ökar sannolikheten för återgång i arbete. Försäkringskassan ser dock inte den bortre tidsgränsen som en del av rehabiliteringskedjan. De bedömningar av arbetsförmågan som ska göras enligt rehabiliteringskedjan kommer inte att påverkas av ett avskaffande av den bortre tidsgränsen. När det gäller en bortre tidsgräns i sjukförsäkringen saknas en fullständig bild av vilken betydelse införandet av en sådan tidsgräns har för utvecklingen av sjukfrånvaron, både i Sverige och internationellt. Det är därför svårt att bedöma
vad ett avskaffande av den bortre tidsgränsen kommer att få för effekter.
Och så går vi vidare och läser i Arbetsförmedlingens remissvar om borttagandet av bortre tidsgränsen.
Vidare konstateras i promemorian att Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens resurser kan användas mer effektivt om insatser i stället riktas till personer som bedöms ha förmåga att tillgodogöra sig aktiva rehabiliteringsinsatser, oavsett när i sjukskrivningsperioden detta sker. Arbetsförmedlingen delar denna bedömning, med reservationen att detta ej är avhängigt huruvida den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen tas bort eller ej. Behovsbedömningen bör, med rätt förutsättningar och resurser, kunna
göras tidigare i sjukskrivningsprocessen alldeles oaktat en bortre tidsgräns. Att insatserna ska riktas till personer som bedöms ha förmåga att tillgodogöra sig dem är snarare en urvalsfråga, det vill säga att individerna väljs ut av Försäkringskassan på ett mer systematiskt sätt inför gemensam kartläggning.Urvalsfrågan har även bäring på vad som händer under de dagar som individen befinner sig i sjukförsäkringen. I dagsläget finns ingen samlad rapporterad kunskap om hur de rehabiliterande insatserna under denna period ser ut, och därför skulle en djupare analys av detta behöva komma till stånd. Arbetsförmedlingen anser att det finns skäl att närmare granska vilka insatser personer får under tid med ersättning från sjukförsäkringen, vilka aktörer som erbjuder insatserna, vilka effekter dessa insatser har och hur de på ett fullgott sätt skulle kunna samordnas med arbetslivsinriktad rehabilitering vid
Arbetsförmedlingen tidigare i sjukfallet.
Arbetsförmedlingens övergripande utgångspunkt i beredning av remissyttrandet är att individen ska erhålla rätt stöd från rätt aktör vid given tidpunkt. För detta krävs ett väl fungerande samarbete mellan olika aktörer. Myndigheten ser med promemorians förslag en potentiell risk att sjukfallen blir längre och att individen ej får tillgodogöra sig insatser vid Arbetsförmedlingen.
Av det svaret kan man alltså utläsa att det viktiga är inte att den bortre tidsgränsen behålls utan hur och när tidigare insatser gör och av vem/vilka. Att det är viktigt att nu skapa en rehabiliteringskedja innehållande rehabilitering i stället för endast tidsgränser som ger möjlighet till uteslutning ur försäkringen. Arbetsförmedlingen efterlyser inte bara en utredning om vad som händer när man tar bort den bortre tidsgränsen utan också en utredning om vad sjukförsäkringen ska innehålla där utöver.
Inspektionen för socialförsäkringar är av samma åsikt.
Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) anser att ett avskaffande av den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen är möjligt men då under förutsättning att Försäkringskassan upprätthåller tidsgränserna vid dag 90, 180 och 365 och prövar arbetsförmågan i enlighet med regelverket.
Forsell fortsätter med att nämna TCO, att de inte vill ta bort den bortre tidsgränsen.
Men Johan…har du läst det remissvaret ens?
Det mest centrala med att utförsäkringarna upphör – oavsett om det sker genom slopande av bortre parentes eller genom TCO:s förslag om återinförande av tidsbegränsad sjukersättning – är att tryggheten för sjuka ökar. Sjuka behöver inte känna ovisshet om sin ekonomiska försörjning och kan fokusera på tillfrisknande, rehabilitering och omställning för återgång i arbete i den mån det är möjligt. Sjuka slipper också riskera att slås ut och lämna arbetslivet i förtid som lösning när sjukpenningdagarna tar slut och de behöver inte bli beroende av stöd från kommunen eller närstående för att klara sin försörjning.
Samhället slipper också den ineffektiva rundgången med utförsäkrade och stor andel återvändare bland dessa samt även de extra administrativa kostnader som övergången mellan de olika ersättningsformerna (sjukpenning respektive aktivitetsersättning) innebär. I departementsskrivelsen tydliggörs hur ineffektivt det har varit att skicka alla långvarigt sjuka på arbetslivsintroduktion efter ett visst antal sjukfrånvarodagar – de flesta har haft mycket låg aktivitetsnivå och saknat förmåga att tillgodogöra sig några insatser, även om många samtidigt upplevt kontakten med arbetsförmedlingen som positiv
“Alla varnar för…” fortsätter Forsell. Nja, det är inte sant. Inte ens de han hänvisar till varnar för det utan säger att hela systemet måste göras bättre, både rättssäkert och innehållsmässigt. Som Strandhäll säger är det nu dags att lämna valrörelseretoriken bakom sig och i stället fokusera på lösningarna. Forsell anser att regeringen inte gjort något för att minska sjukskrivningarna och hade han följt arbetet med vad som görs hade han vetat att 100 miljoner har satsats på kvinnors arbetsmiljö, 280 miljoner på den psykiska ohälsans hos ungdomar, 130 miljoner på kvinnors ohälsa kopplat till primärvård. Men det är förebyggande arbete till stor del och där är kanske inte Forsell intresserad av att lägga krutet? Det han vill spara till sin blåslampa. Nu i augusti kom också remissvaren på den parlamentariska utredningen socialförsäkringen.
Se gärna debatten mellan de båda. Hur de diskuterar om utförsäkringarna. Hur Strandhäll tycker att utförsäkringarna inte är värdiga ett välfärdsland som Sverige, att sjuka bara blir fattigare av dem men hur Forsell försöker motivera att de ska behållas. Strandhäll pratar mycket om de tidigare insatserna, att de ska vara effektivare och det har Forsell inga kommentarer eller åsikter om.
Nu pratar Strandhäll om att regeringen nästa vecka kommer med ett stort åtgärdspaket nästa vecka. Det ser vi fram emot och ska kasta oss över. Vad vi önskar oss i paketet?
Vi vill ha identifiering av orsaker till sjukskrivningarna, vi vill se konkreta förslag på det förebyggande arbetet med de samma. Vi vill se en sjukförsäkring som innehåller rehabilitering på riktigt och är individuellt utformad och anpassad. Vi vill se en översyn av ersättningsnivåerna hos de grupper som länge fått stå tillbaka, fått sina ersättningar sänkta eller helt blivit av med sina ersättningar. Vi vill också se att det i paketet finns en plan för ansvaret och delaktigheten där individ, vård, myndigheter och arbetsgivare arbetar med varandra och ingen kan fly ansvaret, då hamnar ingen mellan stolarna.
Om jag ska gissa vad det innehåller så tror jag att vi kommer att få se åtgärder för att minska själva inflödet i sjukförsäkringen, arbetet med arbetsmiljön kommer att återuppstå efter att man identifierat problemen.
Jag tror även att Försäkringskassan kommer att få bättre förutsättningar att jobba med de långtidssjuka, mer personal och nya bättre former och verktyg. Man kommer därigenom att bättre göra insatser som gynnar hälsan och arbetsförmågan tidigare i sjukskrivningarna. Det är vad jag tror. Och hoppas.
Nu har jag lyssnat flera gånger på klippet och det som slår mig är Strandhälls stora tålamod, saklighet och lugn. I stället för att som många andra i debatter gör komma med “ja men ni då” eller någon härskarteknik när hon måste bemöta samma påstående gång på gång så säger hon “Men Johan…”. Åtta gånger.
[…] Annika Strandhäll att nå fram till Johan Forsell eller blir det som det blev en annan gång? Men Johan…!! ← I inlägget i länken finns ett videoklipp som man kan värma upp med inför […]