På måndag, 1 februari 2016, finns inte den bortre tidsgränsen längre. Äntligen! Hur många gånger har vi inte trott att det varit på väg och varit glada och så har högern lyckats behålla den ett tag till. Men nu försvinner den.

Här hade jag tänkt skriva ett “Hurra-äntligen-inlägg” men så började jag googla på “utförsäkrad” och glädjebubblet blev till en klump i magen.

Inlägget blev istället en lång påminnelse om alla som utförsäkrats, nästan 100 000. För varje artikel jag läser så tänker jag på dem det drabbat, alla som det inte skrivits artiklar om, alla de som inte orkade, de som dog av sin sjukdom, en sjukdom som inte gav dem rätt till sjukpenning eller sjukersättning men som var så allvarlig att den tog deras liv. De som själva tog sina liv.
Jag tänker på alla meddrabbade, barn, syskon, föräldrar, partners och andra nära och kära.

Jag går in i ett nätverk och läser en fråga “hur klarar ni er ekonomiskt efter utförsäkring?” och svaren som ges skiftar.
“Jag gör inte det – är hemlös”
“Jag har flyttat hem till föräldrarna igen”
“Min partner försörjer mig”
“Jag säljer allt vad jag har”
“Jag lever på soc.”
“Jag lever i ett olyckligt förhållande men stannar för att överleva”
“Jag har flyttat hem till en kompis och sköter matlagning, städning och sådant för mat och husrum”
Inte en enda har skrivit att de återfått hälsa och arbetsförmåga efter att ha blivit fattiggjorda genom att bli utförsäkrade.

Jag läser resultatet av en enkät som RESURS gjorde i september 2010, samma år utförsäkringarna började, där man ställt frågor om ekonomi.
22 procent har inte råd att äta två lagade mål mat om dagen.
47 procent saknar möjlighet att bekosta resor till läkarvård, behandlingar och myndighetsmöten.
62 procent saknar pengar till mediciner, läkarbesök.
72 procent har tvingats låna pengar från släkt och vänner.
Inte så bra förutsättningar för att återfå hälsa och arbetsförmåga.

Jag blir ledsen, jag blir arg. När jag läser om alla människorna som drabbats så hårt, inte bara av sjukdom, utan av otrygghet och fattigdom också. De har fått hantera så mycket utöver sin sjukdom, sorgen över att livet inte blev som de planerat och hoppats.
Bemötandet från politiker och myndigheter, misstroendet. Kommentarer som att sjuka behöver en blåslampa, ta sig i kragen, gå till jobbet och så vidare.
Leva med att de förtroendevalda satt i riksdagen och applåderade när beslutet att behandla sjuka på det här sättet togs.

Jag brukar vara positiv och se vägar till lösningar men just idag blev det mera ett inlägg för de drabbade, de som fått ta smällarna gång efter gång av en högerpolitik som sa sig måna om folk i utanförskap. Aldrig har jag känt mig så utanför som när jag var utförsäkrad.

Nästa inlägg ska förhoppningsvis vara mera positivt och fyllt med det framtidshopp jag faktiskt känner men idag tänker jag på de som just nu kämpar där ute – och på de som inte orkade.

Länkar till reportage och artiklar om drabbade.

Ann-Charlotte Bylund. Utförsäkrad och återförsäkrad, slöseri med tid och pengar.

Erik Widegård. Cancersjuk krögare.

Margareta Johansson. Cancersjuk orkade inte ens läsa brevet.

Pia Roman. Vad ska hända med mitt liv?

Liza Sundberg. Tog livet av sig.

Ann Hjorth Johansson. Utförsäkrad efter tolv års sjukskrivning.

Lars Nyström. Jag vill bara leva ett drägligt liv.

Martina Svensson. Fast i ingemansland.

Jan Thimell. Parkinsonsjuk tvingas arbeta.

Elin. Efter nyår har jag inte rätt att vara sjuk längre

Camilla Nyqvist. Lever på makaroner

Maria Wägner. Utförsäkrad med ME/CFS. Det är en mardröm.

Linda Bjälmén. Alliansens sjuka offer.

Ulf Hermansson. Aldrig känt mig så misshandlad.

Birgitta Almroth. Utförsäkrad trots multisjuk med cancer.

Kurt Lundgren. Kränkt och förbannad.

Agneta Andersson. Sjuk men ingen ersättning.

Lotta Rosenqvist. Vill ha mer tid – blev inte frisk i tid.

Anita Svedin. Ingen idé för läkare att skriva intyg längre.

Catrin Johansson. Fast i byråkratiträsket.

Mattias Petterson. Utförsäkrad MS-sjuk försörjs av sina syskon.

Mats Björklund. Utförsäkrad och hjärtsjuk.

Patrik Evergren. Jag har inget människovärde.

Ynette Karlsson, Pia Hertonsson. Drabbas av sjukreglerna.

Jörgen Persson. Tog sitt liv.

Marie-Louise.  Tog sitt liv

Therese. Försökte ta sitt liv.

Peter Berglund. Drabbades av hjärnblödning och utförsäkring.

Göran lövgren. KOL-sjuk får ej sjukersättning.

Ulla Nithinen: Nu måste jag gå till socialen.

Det finns så många flera där ute.
Idag tänker jag på er och önskar upprättelse, återhämtning och rättvisa åt alla.