Igår släppte Försäkringskassan en ny film under temat Laget Sverige. En film där Therese Lindgren talar om hur hon varit sjukskriven helt i nio månader. Att om hon inte varit helt sjukskriven så hade hon nog inte varit sjukskriven så länge utan det hade varit bättre att vara en del  sjukskriven och arbetat en del. “Det är nog en av viktigaste lärdomar” säger hon och slår ut med händerna “Det att man kan vara sjuk och frisk på samma gång”.

Filmen är publicerad på bland annat Försäkringskassans facebooksida och reaktionerna är många och ganska samstämmiga. Flera ifrågasätter diagnosen, en del känner igen tron på sin egen odödlighet som den som var en del av anledningen till att man hamnade i diagnosen utmattningssyndrom. Någon annan känner inte alls igen det Therese beskriver utan känner tvärtom att Försäkringskassan är på hela tiden och ifrågasätter sjukskrivningen.
Vi kan inte ifrågasätta det riktiga i det som Therese Lindström beskriver, det är hennes upplevelse och slutsats men att Försäkringskassan använder det som något facit och som en sanning är illa. Just utmattningssyndrom är en diagnos där press för tidigt och för hårt förvärrar sjukdomen och förlänger sjukskrivningen.

På ett ställe svarar Försäkringskassan så här:
I Therese fall handlar det om att hon hade stora drömmar som hon ville förverkliga under en väldigt intensiv period i sitt liv. Hennes hårda arbete ledde till att hon blev sjukskriven för utmattningssyndrom.

Therese vill dela med sig av sin historia och samtidigt tipsa om att sänka ribban om man till exempel börjar känna att det blir för mycket på jobbet.

Vänligen,
Helena, kommunikatör

I den kommentaren låter det som om budskapet Försäkringskassan vill nå ut med är att “ta det lugnt om det börjar bli för mycket.” Tror inte att det gick fram riktigt med tanke på hur kommentarerna låter. Jag fastnade för en kommentar som Anna Johansson skriver. Efter hennes tillåtelse publicerar jag den här.

Jag lät säkert också så där tvärsäker och naiv när jag var runt 25. Idag vet jag att mina symptom började bryta igenom när jag var 23, hur jag tog bort sociala aktiviteter för att iaf fixa jobbet. Hur det i bland inte gick utan jag till slut sänktes av en dunderförkylning några veckor och sen började jobba och med små steg plussa på med lite sociala kontakter mm… Minst 2-3 vändor varje år. Jag var fortfarande ung, stark och ‘frisk’ samt hade enbart mig själv att tänka på; inga barn, inga husdjur inte ens en blomma som behövde vatten.
De enda kraven var mina egna… När allt till slut rasade hade jag en partner, ett sjukt barn och

hade förlorat 3 samt ischias-nerven som hamnat i kläm – drygt 10 år tog det innan konsekvenserna av min naivitet och odödlighet visade sig sitt fula tryne. Idag har det gått ytterligare drygt 10 år och det är svårt att tänka, formulera meningar, hitta ord, orka duscha, prata med människor, städa…. minsta stress och press utlöser antingen ett adrenalinpåslag och rusande hjärta i 1 h eller fullkomlig apati där jag inte klarar av att ta mig upp ur soffan. Jag var sjuk redan för 20 år sedan, jag visste det bara inte då och lärde mig inte att ta hänsyn till kroppens signaler.
Jag var ung, naiv och odödlig – men sjuk. Jag förstod bara inte hur sjuk eller vad sjukdomen innebär när man inte lever med de förutsättningar den kräver.

Den här beskrivningen är väldigt missvisande… Den påminner om hur den kan yttra sig i början men är långt ifrån hur det är den dag då allt rasar och Inget längre fungerar, jag menar verkligen Ingenting… och de följder det får. Att vara utarbetad och tvingas prioritera kan vara de första signalerna på utmattningssyndrom men är väldigt långt från den verklighet majoriteten av oss som dagligen kämpar för att överleva. Ska reklamfilmen fortsätta användas så bör det framgå att det finns olika grader i helvetet och att hennes symptom är långt ifrån den verklighet och de symtom och skador jag försöker hantera och habiliteringen ifrån.

Det är många som i kommentarerna som själva är eller har varit drabbade av utmattningssyndrom, som beskriver att det inte är tal om att kunna “jobba lite”, det handlar om att orka ta sig ur sängen, att överhuvud taget ta sig genom dagen. Det här kunde Försäkringskassan gjort på så annorlunda sätt. Varför inte en kampanj till arbetsgivare där man informerar om hur man kan se varningstecken hos sina anställda och om hur man förebygger?
Vi vet att behovet av sjukskrivning är individuellt, att det som fungerar för en kan vara direkt skadligt för en annan men den här filmsnutten gör inget annat än att reta upp och lägga skuld på redan tyngda själar.