Nu går valrörelsen in i sitt slutskede och alla vill göra just sin hjärtefråga till valfråga. Det handlar om jobben, skolan och välfärden mest. Naturligtvis tycker vi att det är sorgligt tyst om sjukförsäkringen med dess utförsäkringar och om FAS3 med dess stora bidrag till anordnare och utnyttjande av människor. Det händer att folk skriver till mig/oss och vill ha hjälp. Vi kan inte göra så mycket mera än att försöka lyfta frågan. Igen och igen och…

I förra valrörelsen pratades det mycket om “Utanförskapet”, hur det skulle brytas och hur man skulle fixa incitament för folk att börja jobba. Nu hörs det inte så mycket i debatten längre. Kan dels bero på att begreppet utanförskap är dåligt, man kan räkna så olika på vilka som ingår i ett utanförskap, vad som definierar det beror på vilka siffror man vill ha fram.

Dels kan det bero på att det inte gått så bra. Speciellt inte för de sjuka i utanförskap som inte blev friska av fattigdom och stress.
Om vi dessutom har en statsminister som vägrar att ta vissa ord i sin mun så är det bara ett bevis på just det; han vägrar att säga det.
Det betyder inte att det finns. När hörde vi honom senast säga “utförsäkrad” eller “massarbetslöshet”?

Men fortfarande sprider man myter om sjuka. Att det förtidspensionerades 140 personer om dagen – det var 51 om dagen som beviljades det.
Vi hör att det var en halv miljon förtidspensionerade. Flertalet av dem arbetade deltid. En stor del var äldre, strax innan pension. Jag tycker att det är rimligt att anta att de var utslitna, inte fuskande och lata. Fusket som för övrigt visade sig vara 0.04%.
Det känns lite tradigt att ta upp det här gång efter gång men det är viktigt. Det var de här myterna som folk gick på och med vilka som man motiverade nedmonteringen av sjukförsäkringen. Med myterna gjordes det legitimt att straffa de som var sjuka. Båda dessa påståenden kom upp i gårdagens partiledardebatt i Aftonbladet. Jag tycker att det är märkligt att en fråga som förra valet höll på att kosta Alliansen segern inte ens tas upp i valdebatten.

Det är flera som reagerar på det. En är Helén Johansson, hon saknar också sjukförsäkringen som val fråga.

Jag vet att det är viktigt med en bra äldreomsorg, bra skolor och lärare.
Jag vet att det är viktigt att de som kan arbeta får ett arbete och en meningsfull sysselsättning. Hela valrörelsen verkar vara inriktad på jobben.
Men vi långtidssjukskrivna som drabbas dubbelt – varför pratar inget parti om oss i debatterna? Vi har inte valt att bli sjuka. Vi skulle helst av allt vilja jobba men vi KAN inte. Det handlar inte om att vi inte vill.
Nuvarande sjukförsäkring straffar oss. Inte nog med att vi blivit sjuka. Vi förväntas dessutom vara aktivt delaktiga i vår sjukdom och rehabilitering om sådan är möjlig. Ibland är det faktiskt inte möjligt.

Vi som får allvarliga och/eller sällsynta diagnoser där utredningen tar oerhört lång tid kämpar även med att få en diagnos. Vi slits dagligen mellan hopp och förtvivlan. I mitt fall river sig framstående forskare i huvudet men dom ger INTE upp. Utöver denna kamp (som ofta kräver att man måste vara tillräckligt frisk för att vara sjuk) ska vi även behöva kämpa mot systemet som idag säger att vi är “friska” efter 914 dagar.
Vem har kommit på den urbota dumma idén och vem är människa nog att förändra?

Förra året kom ett inlägg på en blogg som heter Klamydiabrevet och höll på att kosta Alliansen segern. Det är fyra år sedan. Det sorgliga är att vartenda ord i det inlägget kunde varit skrivet idag. Jag säger som Helén Johansson: vem är människa nog att förändra?

Var finns viljan att lyfta en fråga som inte berör många – den berör alla!