Cesars tal

Nu står vi här Sveriges glömda och gömda folk. Ja jag säger gömda då vi inte får synas i debatten då ord som arbetsskygga, bidragsberoende och utanförskap använda, ord som är missvisande och rent av diskriminerande.

Inte heller får vi ens synas i statistiken över välfärden i vårt land då siffrorna är manipulerade så det ska se ut som att vi blivit friska tack vare det oh så goda arbete riskdagen och försäkringskassan gjort. Det är alltså er vi har att tacka för att vi nu helt plötsligt blivit arbetsföra och slipper våra sjukdomar och problem trots att en hel läkarkår inte kunnat rädda oss.

 

Jag känner en oerhörd stolthet över alla som är här och kämpar för att visa att vi finns och att vi är folket som Sverige övergett. Jag minns ett land som tog hand om sina medborgare, ett land som tog ansvar för att se till att ingen hamnade på svältens brant. Allt som är kvar av välfärden är nu en ruin, en dröm om en byggnad där alla kan få skydd är allt som finns kvar efter raseringen. Det sociala skyddsnätet är söndertrasat av allt för hårda regler som gör att folk faller igenom ner i avgrunden. Ja det är många som tagit sina liv då dom inte sett en utväg ur denna avgrund som avslag på sjukersättningar och sjukpenningar ger.

 

Är vi fortfarande med i FN? jag ställer denna fråga då vi inte tycks följa dom regler om att motarbeta fattigdom samt regler om att arbeta för funktionsnedsattas plats i samhället.

Jag vill dock inte enbart kritisera för det är inte konstruktivt utan låt mig, en politisk lekman som lever utanför samhället, komma med några förslag. Jag, som har en grav synskada, kan aldrig konkurrera på arbetsmarknaden på samma villkor som andra. Trots lönebidrag och annat så får jag ändå inte jobb och det beror ytterst på att om en arbetsgivare ska nyttja lönebidrag och anpassningar för mig så får dom inte anställa mig samtidigt som personer utan dessa förmåner då det ses som en icke jämlik konkurrens för dessa personer. Hur kommer det sig att vi har understöd som ska göra det möjligt för personer som mig att strida om jobben på samma villkor som andra samtidigt som vi har regler som hindrar arbetsgivare från att anställa? Mitt förslag är därför att ta bort dessa regler då det i realiteten blir en orättvis situation för min grupp och i princip omöjligt därför att få ett arbete.

Vidare undrar jag hur vi ska kunna göra samhället mer jämlikt när vi inte har kvotering på arbetsplatser om funktionsnedsättning när vi samtidigt har krav om kvotering när det gäller allt annat så som kön, religion, etnisk tillhörighet och sexualitet? Ska vi motivera företag till att anställa behövs det en kvotering även för oss.

 

Så låt mig avsluta med en vädjan till er beslutsfattare att stoppa fattigdomen hos sjuka och funktionsnedsatta. Sluta se sjukersättning som ett bidrag för det är en försäkring som vi ska ha rätt till då vi betalat för detta skyddssystem genom skattepengar.

Till sist vill jag bara ställa frågan vad som egentligen ska krävas för att få sjukersättning idag, hur sjuk ska man behöva vara då inte ens personer som är döende i cancer får någon hjälp. Detta MÅSTE få ett slut, vi lider redan tillräckligt, vi har knappt råd med mat och utan våra familjer skulle vi troligen inte ens ha tak över huvudet och till detta så diskrimineras vi både socialt och av myndigheter. Vi sitter inte hemma på våra soffor och dricker vin och tycker livet är toppen. NEJ istället kämpar vi varje månad för att inte hamna på gatan. Ja, vi kämpar för våra liv.

Det som hänt oss kan hända er också. Vem som helst kan råka ut för en trafikolycka som gör att man inte kan stå eller gå, vem som helst kan bli psykiskt sjuk av all press på arbetet eller i samhället, vem som helst kan få en dödlig sjukdom som cancer och vem som helst kan få ett barn med en funktionsnedsättning. Detta är inget man väljer eller önskar utan något som man absolut inte styr över själv och min slutliga fråga till er alla är om ni skulle lita på att systemet tar hand om er om detta händer eller tar hand om era barn? Vågar ni lita på att ni blir behandlade rättssäkert samt att ni klarar er på under fattigdomsgränsen vilket är den gräns vi alla lever på nu.

Sidor: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11