En bild säger mer än tusen ord, sägs det. En dikt säger också mer än tusen ord… Det här är en dikt som inspirerades av en bild av en soppkökskö i Stockholm. Dikten lever sitt eget liv, bilden fungerade som en trampolin som den tog sitt avstamp från. Personerna är fiktiva, men hämtade ur en högst reell verklighet. De finns mitt ibland oss, även om de har andra namn.  Och de är tyvärr inte bara ett par “enstaka fall” utan tusentals…

Soppkökskön ringlar sig lång,
den når numera flera kvarter
från utskänkningsstället
som är populärare än någonsin,
som är en nödvändighet.

Långt bak i kön står ensamstående
pappan Bengt, som har tre barn
som han inte längre har råd att ge mat,
efter att han blev arbetslös.
Han lyckades inte få ett nytt jobb,
och föstes in i Fas3, där han inte får nån lön för sitt slit.

Bakom honom stapplar 85-åriga Elsa Amalia Greta
vars pension inte längre räcker till – ens till kattmaten
höjningen blev i år tio kronor i månaden
medan levnadskostnaderna har ökat mycket mer än så,
hon har med sig en hopfällbar stol
ifall de egna benen inte bär ända fram.

Miriam utförsäkrades förra året
och släpptes inte tillbaka in i sjukförsäkringen
trots flera ansökningar, överklaganden
och elva läkarintyg från specialister.
Hennes anhöriga är själva för fattiga
för att låna ut pengar till mat
därför står hon här, med sina fyra diagnoser,
samt Försäkringskasseutlöst depression.

19-åriga Mohammed som saknar familj efter kriget,
och har gjort sig politiskt impopulär i sitt hemland,
har också hittat hit, han har inget uppehållstillstånd än
och vet inte om han får det beviljat,
om hans skäl är tillräckligt ömmande,
även han behöver äta under väntetiden.

Längre fram står ett par hemlösa alkoholister
och några hemlösa icke-alkoholister
numera går det svindlande snabbt utför.
För ett par månader sen hade Mats ett hem, en fru,
han var egen företagare, men de senaste åren
gick inte firman runt, och konkursen blev skjutsen ut.

Det finns inga vanligt anställda vid soppköket
samtliga som jobbar där är kollegor till Bengt i Fas3.
Ingen i kön säger ett ord till någon annan,
utanförskapets folk betjänar tyst varandra…