När är det “lönsamt” att rehabilitera en människa? Och hur räknar man ut lönsamheten, i kronor eller i livskvalitet?
Jag var sängbunden i cirka ett år med flera funktionsbortfall och svåra smärtor, jag behövde hjälp dagligen med det mesta. Det fanns en operation som skulle kunna förbättra men Landstinget ville inte bekosta den operationen. Efter många turer lyckades jag låna ihop 140.000:- för att operera mig privat.
Under tiden hann jag bli utförsäkrad och fick inte komma tillbaka till sjukförsäkringen eftersom “inte alla rehabiliteringsmöjligheter var uttömda”. Att Landstinget inte ville stå för notan spelade i det här läget ingen roll och att sjukskriva mig var ingen ide eftersom jag hade SGI 0:-. När jag hade kontakt med FK och undrade hur jag skulle göra, hur jag skulle få pengar till mat o.s.v. fick jag svaret: – Skaffa ett jobb och arbeta upp din SGI.
Det blev socialbidrag i sex månader, sedan måste jag sälja av mitt hus och annat om jag skulle fortsätta att få stöd därifrån. Saker jag skaffat mig under ett yrkesliv – plötsligt är det inte mitt att äga längre. Rätten till privat ägande är förverkad vid långvarig sjukdom eller skada.
Efter operationen var mitt fokus på att komma upp på benen och kunna börja gå igen.
Första gången jag kom utomhus var en stor seger, första gången jag kunde gå ända till soptunnan var större och första gången jag kunde köra bil var den största.
Men ur myndighetsperspektiv hade inget skett, för myndigheter spelar det ingen roll om du kan duscha och klä dig själv. Jag är fortfarande en tärande individ.
Och nu då? Vad är jag nu? Hur är jag nu?
Jag har arbetstränat i ett halvår på 25 procent och än så länge verkar det vara max och kanske, kanske lite för mycket. Men jag kan gå, sitta och stå om än inte som en oskadad människa, jag behöver inte hjälp i hemmet eller med personlig hygien. Ibland kan jag behöva hjälp med städning eller handling eller också sparar jag det till en annan dag.
En dålig dag kan jag inte köra bil och då får jag stanna hemma.
När går jag från tärande till närande, vad räknas? Räknas alla de timmar mina anhöriga och vänner fått lägga ner på att hjälpa mig? Räknas de trettio år jag jobbat innan jag gick sönder? Räknas glädjen hos sönerna när modern inte längre är nerdrogad för att klara av smärtan? Räknas glädjen hos åldrande föräldrar när de ser att jag börjat få ett liv? Räknas de timmar anhöriga kan lägga på annat än att hjälpa mig?
Idag ska jag på information om Utvecklingsanställning inom Samhall klockan ett.
En åtgärd för oss utförsäkrade och nollade som ger en månadslön som är SGI-grundande och a-kassegrundande. Här finns information om det.
Men i myndihetsperspektiv är jag fortfarande tärande eftersom jag kostar och inte drar in, så ur deras synvinkel hade jag lika gärna kunnat vara sängbunden men för mig är det en världsstor skillnad.
En del av operationspengarna fick jag tillbaka av Landstinget efter hjälp av Aftonbladet som tog kontakt med ansvarig läkare och verksamhetschef på kliniken i Linköping som vägrat mig operation.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13589871.ab
Ja du!
Suck…
När slutar en ny människa att vara så där fantastisk och unik?
Tittar jag på hur det är med personaltäthet bland förskolebarnen, så tycker jag att flera kommuner redan där visar att våra barn är inte värda de pengar det skulle kosta med mer personal.
Sedan i det läge som du befinner/befunnit dig i är också beklagligt på många plan.
Genom åren har landstingens hälso- och sjukvård och FK haft olika prioritetsgrupper. De är inte samkörda där. Så om statistiken säger att flest människor är sjukskrivna p.g.a. smärtproblematik i rygg och nacke, är det inte självklart att de grupperna ligger högt i prioritet för landstingen, även om flera patienter med enkla metoder skulle kunna höja sin arbetsförmåga. Numera är det dessutom så att vissa läkare är så “måna” om sina patienter att de blir tveksamma och drar ut på remittering till smärtmottagning, för att då kan FK uppfatta det som en signal att; “Ja, nu är hon snart återsälld och ska söka jobb på den öppna arbetsmarknaden alt. återgå till sitt gamla jobb.” Läkaren, som då i bästa fall känner patienten bättre, kan vara ytterst tveksam till detta. Läkaren kan ha patientens enbart ska få så god livskvalitet som är möjligt utifrån de nya förutsättningarna. Otroligt men sant. RTW- return to work!