Det har nu gått lite mer än en vecka sedan jag och Carina Wellton för Solrosuppropet.se:s räkning närvarade på Gemensam Välfärds välfärdskonferens. Två dagar av seminarier och mingel i ABF-huset i Stockholm tar en stund att smälta, och även för någon som är engagerad i frågorna blir det mycket information.
Det i sig är ett mycket bra betyg, skulle jag vilja påstå.
Störst behållning fick jag personligen av seminariet där Malmökommissionen talade om den studie man genomfört om de sociala klyftorna i Malmö, om orsakerna bakom och om direkta och indirekta effekter av dem (som t ex en skillnad i medellivslängd på sex år mellan de fattigaste och rikaste områdena), samt av ett korridorsnack med tecknaren Robert Nyberg som hade ett bord och en liten utställning.
Själva hade vi en kort workshop, som lägligt nog låg sist på schemat för konferensen. Lägligt, eftersom vi var där för att prata om metoder för att höras, efter två dagar av diskussioner och föreläsningar kring problemformulering.
För, när man väl konstaterat att missförhållanden finns, och känner att man vill bidra till att göra något åt saken – hur bär man sig åt?
Jag och Carina försökte besvara detta genom att visa på de helt fantastiska verktyg som ställts till vårt förfogande det senaste decenniet, i och med nätet. Det går inte att överdriva dess betydelse för politisk aktivism och opinionsbildande.
Följande är ett sammandrag av det budskap vi ville föra fram:
För tjugo år sedan var vi hänvisade till att med mössan i hand vända oss till ett begränsat antal medier som kanske var beredda att publicera våra insändare och debattartiklar, eller ägna en sida åt våra demonstrationer och projekt, medan vi idag har ett oräkneligt antal kanaler att nå ut i, till i princip hela världen. Vill ingen publicera det vi har att säga, kan vi publicera och distribuera oss själva.
Blixtsnabbt.
Det hela är dessutom knappt förenat med några kostnader alls, särskilt inte om man jämför med vad det skulle ha kostat i tid och resurser att sprida motsvarande informationsmängd i t ex en egenutgiven tidning. Vi kan dessutom via Twitter, Facebook och e-post nå makthavare, medier och medmänniskor med våra frågor och åsikter på ett helt annat sätt än tidigare, och föra ett offentligt samtal i realtid i en offentlig miljö, om vi så önskar.
Det är lite komiskt egentligen att det effektivaste mediet för att sprida information 2013 faktiskt också är det billigaste, vilket borde vara till särskilt stor fördel för de som haft svårast att göra sina röster hörda tidigare: de fattiga, de sjuka och de utsatta.
Med detta menar jag inte att säga att alla når ut – det krävs fortfarande ett språk, ett budskap och lite metod för att sticka ut tillräckligt i det ständigt växande informationsflödet. Nätet är redan, efter inte särskilt lång tid, hemvist till hela spökstäder bestående av miljoner bloggar och sociala mediaprofiler som ville förändra världen, men aldrig fann sina läsare.
Det ska inte hymlas med, och inte heller ska man förminska värdet av ‘verkliga’ möten, aktivism på gator och torg, eller opinionsbildande i traditionella medier. Tvärtom, är det just sådant vi har siktet inställt på när vi arbetar – att aktivera, inspirera och motivera människor till att faktiskt resa sig upp och börja arbeta för förändring. Målet för nätaktivism är inte att få så många “gilla” som möjligt på Facebook, utan att använda nätet som språngbräda för att få saker att hända i verkligheten.
Samtidigt ska man inte underskatta kraften i ett “gilla”-klick på Facebook, eller en retweet på Twitter. Därute sitter journalister och spanar efter vad som trendar i jakt på morgondagens rubriker och debatter, och som konsekvens av detta har vidaredelningar och klick blivit, åtminstone till viss del, synonymt med nyhetsvärde: det som sprids flitigt på nätet hamnar förr eller senare i traditionella medier.
Vi behöver inte gilla det, men så är det, och vi vore dumma om vi inte använde oss av det.
Vi som driver Solrosuppropet.se är bara ett dussintal människor, som dessutom har liv – med alla komplikationer det innebär – och har ändå på kort tid lyckats nå ut rätt bra, mycket tack vare de här nya verktygen. EN enda bloggare lyckades skapa tumult och sannolikt förändra valresultatet 2010. Påskuppropet, som var det som ledde till att den här sidan finns idag, startade på nätet.
Föreställ dig nu vad några tiotusental av oss skulle kunna göra, om vi samverkade i lite högre utsträckning än idag.
Beakta följande tankeexperiment:
Gunnar Axén finns på Twitter. Alla som vill kan se vad han skriver där, och hans flöde följs av en mängd twittrande nyhetshungriga journalister, politiker och opinionsbildare. Om jag ställer en obekväm fråga till honom, kan han enkelt ignorera den, och ingen kommer att bry sig. Om 6000 av de över 30000 som befinner sig i Fas 3 ägnar tio minuter åt att skapa ett twitterkonto, och ställer liknande frågor, samt delar vidare (retweetar) varandras frågor, skapar det ett rejält tryck och dessutom en snöbollseffekt som med största sannolikhet sprider sig utanför de 6000. Ägnar dessa sedan en kvart varje kväll åt att göra detta kontinuerligt, kommer det att bli mycket svårt för Gunnar att undvika diskussionen. Media kommer att se möjlighet att sälja lösnummer, och Gunnars politiska motständare kommer att se en möjlighet att plocka hem poänger.
Som perspektiv till vad 6000 användare kan åstadkomma, kan jag säga att ett strax under hundra ‘retweets’ ledde till att jag vaknade en morgon och fick veta att jag var citerad i New York Times.
I Sverige finns två partier som har använt den här metoden fullt ut, och båda har skördat enorma framgångar på det. Vi har Sverigedemokraterna, som just nu tar stor plats i det offentliga samtalet, och vars nätaktivism i sig blivit ett hett samtalsämne de senaste dagarna. Före dem kom Piratpartiet, som från ingenstans lyckades kamma hem två platser i EU-parlamentet och tvinga upp debatten om rätten till ett privatliv på nätet högt på den politiska agendan under lång tid.
Det borde inte vara orealistiskt att föreställa sig hur de hundratusentals svenskar som är missnöjda med arbetslinjen skulle kunna åstadkomma något liknande. Vad vi behöver är lite strategi, och samarbete mellan de organisationer och grupper som jobbar med de här frågorna.
Det var det hela. Vill man sammanfatta det vi var ute efter i ett ord, ligger engelskans “empowerment“ nära till hands, i betydelsen att stärka, och visa på var även någon med begränsade medel kan uträtta något:
Vi har lite kunskaper. Vi har lite erfarenheter. Vi har, mellan oss, ett helt okej nätverk och en plattform. För den som vill bidra till att driva de här frågorna vill vi kunna ställa det till förfogande, vare sig hen vill engagera sig med oss eller inom andra grupper med liknande mål. Frågorna är alldeles för viktiga för att prestige och revirtänk ska få komma ivägen.
På hela taget fick vi bra respons, trots kort tid (90 minuter är ok för ett seminarium, men alldeles för kort för en workshop) och intresseanmälningar från lite nya människor som ville veta mer. Jag tog det första av de kontakterna ikväll, och fortsätter imorgon. Dörren står för övrigt öppen för den läsare som är nyfiken att kontakta mig eller Solrosuppropet.se när som helst.
Slutligen vill vi rikta ett varmt tack till Gemensam Välfärd för en bra konferens, och för att vi fick delta :)
—————————————-
Det slår mig förresten att detta är min första text på Solrosuppropet.se, trots att jag varit aktiv i föreningen sedan starten. Så, hej Solrosuppropet. Jag heter Björn Nilsson, och är en av två nya medlemmar i Solrosuppropet.se:s styrelse. Jag har en bakgrund inom piratrörelsen, och brinner rätt starkt för frågor om fri information, öppenhet och medborgerliga rättigheter. Vill man nå mig går det utmärkt att maila på Beelzebjorn(at)gmail.com, eller hojta till på Twitter, där jag finns som @Beelzebjorn.
Ha hyfsad ton och sunt förnuft när du kommenterar.