På onsdagen publicerades en artikel på SVT Nyheter som innehöll en hel del otydligheter och en del felaktigheter. Man kan tycka att det kanske inte spelar så stor roll med några siffror eller uttryck fel men i just det här fallet är det mycket olyckligt att desinformation sprids på det här sättet eftersom det gäller en viktig del av vårt trygghetssystem. En del av det som debatteras friskt och som redan är så fullt av myter och omskrivningar.
I artikeln Kraftig ökning av unga som “förtidspensioneras” görs det första felet redan i första raden i ingressen genom att påstå att aktivitetsersättning för unga är det samma som förtidspensionering.
Båda ersättningarna kräver utförliga läkarintyg och ev. utredningar men finns det stora skillnader:
Aktivitetsersättning
- Ges till unga, mellan 19 och 29 år
- Ges om man inte har arbetsförmåga under minst ett år
- Ges mellan ett och tre år i taget
Sjukersättning (Förtidspension)
- Ges till de mellan 30 och 64 år
- Ges om man aldrig kommer ha arbetsförmåga
- Ges permanent (med ev. kontroller från FK vart tredje år)
Man får felaktigt intrycket av att det är lätt att få aktivitetsersättning som ung. Det är inte heller så att man får det förlängt per automatik eller att man är garanterad en sjukersättning när man fyllt 30. De med aktivitetsersättning ska även erbjudas hjälp och planering tillsammans med handläggare för att komma ut i aktiviteter, få ett bättre mående och komma närmare arbetsmarknaden.
Det finns och har även tidigare funnits förslag om att man för de unga som har så omfattande medfödda, eller tidigt förvärvade, funktionsnedsättningar att de aldrig någonsin kan arbeta skulle kunna få stadigvarande ersättning vid lägre ålder. I dag får dessa personer sin försörjning genom sjukförsäkringens garantinivåer, vilka är låga för att skapa incitament för arbete. Sådana incitament är dessutom irrelevanta för denna grupp och skapar istället livslång fattigdom. Kanske skulle den gruppen få försörjning på annat sätt än genom sjukförsäkringen och med en ersättningsnivå som ger möjlighet till goda levnadsvillkor. En sådan ersättning borde inte kopplas till mål för sjukförsäkringen utan borde sikta på de mål som finns för handikappolitiken.
Förslag liknande det har vi sett Annika Strandhäll presentera och i ett betänkande från 2008 finns tankarna som beskrivits ovan.
Man skriver också att det är 38 procent färre som lever på ersättning från Försäkringskassan nu än 2005. Orsaken till det är reglerna som infördes 2008 och vi har ju inte glömt utförsäkringarna. Siffrorna är korrekta men för att kunna föra den här diskussionen på ett vettigt sätt är det viktigt att försöka se vad som finns bakom de siffrorna.
Om man slår ihop sjuk- och aktivitetsersättningen så ser det ut så här:
- 2006 hade 554.897 ersättning
- 2015 hade 345.045 ersättning
Det ser ju bra ut, det har minskat. Men varför har det gjort det? Har folk blivit friskare nu? Kom ihåg att under 2010 till 2016 har 100.000 sjuka utförsäkrats. En del gick tillbaka till sjukförsäkringen, en del hamnade i kommunens försörjningsstöd och det finns de som varken fick det ena eller andra utan blev anhörigförsörjda.
Av de 554.897 personerna, år 2006, inberäknas inte bara de med full ersättning utan även de som har ner till 25% sjuk- eller aktivitetsersättning.
Det är som sagt viktigt hur man presenterar siffror och hur man använder sig av benämningar och ord i den här debatten där vi tidigare varit med om hur felaktiga påståenden genom upprepningar blev till sanningar som motiverade insatser som drabbade så många så hårt.
Ha hyfsad ton och sunt förnuft när du kommenterar.