Moderaterna vill försämra de livstidssjukas ekonomi, de med sjukersättning, det som tidigare kallades förtidspension eller sjukpension, genom att sänka deras ersättningar och höja skatten. Som vanligt vill de sänka skatten för de som är friska och kan arbeta, ge dem en morot som incitament till arbete. Men sjuka, arbetslösa, utlandsfödda och unga ska inga morötter ha, där ska istället piskan vina. För dessa grupper är arbetslinjen inget annat än en disciplineringslinje

“Det ska löna sig att arbeta” är högerns ledord men jag har aldrig hört någon ifrågasätta det. I och för sig så hör man ofta att arbete är det som ger människan sammanhang och mening i livet men är det ensamt det viktigaste? Hur blir det då för oss som inte kan arbeta, är våra liv meningslösa och inget annat än en belastning för resten av befolkningen? För våra närmaste har vi ett självklart värde, vi är döttrar och söner, mödrar och fäder, partners och kamrater – vi är älskade.
Men för moderater är vi tydligen bara en anonym massa som flera gånger benämnts som”gökungar i budgeten”.

Nu vill Moderaterna fortsätta med sin skattesänkarpolitik som en flirt med friska och arbetande och vem vill inte ha mera i plånboken? Så där så att det känns att det lönar sig att arbeta och man får ett kvitto på att man minsann arbetar, betalar skatt och gör rätt för sig, i motsatts till mig då, och då också i motsats till mina systrar och bröder i den ickeproduktiva skaran. Men här finns en knut som de flesta inte ens orkar fundera på, att inse att man inte är odödlig är en jobbig insikt men att inse att man när som helst kan bli av med sin arbetsförmåga för resten av livet verkar vara något man helst skjuter ifrån sig. Och det är just det Moderater utnyttjar när man säger att det ska löna sig att jobba och samtidigt ska sjuka betala den lönsamheten. Böj ner ditt huvud, jobba och streta på – det går så länge det går.

Inte kommer det att drabba dig? Du som alltid gör rätt för dig? Dessutom betalar du ju till sjukförsäkringen varje månad genom avstått löneutrymme som din arbetsgivare betalar in via arbetsgivaravgiften. Du jobbar och sliter och då är det mycket frestande att välja lägre skatt så att det blir mera pengar i plånboken, i alla fall kortsiktigt. Varför ska du som arbetar betala för dem som inte gör det? De ska i alla fall inte ha så mycket, de ska inte leva gott på dina ihopslitna kronor. Jag kan förstå hur man tänker eller jag försöker i alla fall att göra det. Men jag har varit som du, jag har jobbat och faktiskt haft det ganska bra, sneglat under rubriken “erlagd skatt” på lönebeskedet och tänkt att det var sura tusenlappar men ändå tyckt att det var värt, jag visste att vi hade ett tryggt system som tog emot om saker och ting gick åt pipsvängen, om jag blev arbetslös, sjuk eller om något annat hände, då fanns trygghetssystemen och det fanns för oss alla, oavsett vem du var eller vilken ekonomi du hade. Sedan fanns inte det skyddet längre…

Grejen med våra trygghetssystem är att det tar lång tid att bygga upp dem, både så att de fungerar och så att medborgarna har tillit till systemen. Det krävs många och genomtänkta justeringar och kalibreringar innan det tickar på och fungerar, det är regler och situationer som påverkar vartannat och i yttersta ändarna sitter det människor, det är den sjuke i ena änden och in den andra änden sitter det en handläggare som gör bedömningen efter regler där det finns, och ska finnas, ett tolkningsutrymme. Men vad händer när det ovanifrån rycks i trådarna? När nya direktiv och mål sätts och det i en strid ström, nu ska det minskas i den änden, nej, det blev för mycket, då drar vi i den här änden i stället. Den ryckighet som varit de senaste drygt tio åren har gett en sjukförsäkring som inte fungerar och som ingen litar på.

Att bygga upp system tar som sagt tid och kräver fingertoppskänsla och fina instrument men att plocka isär dem och förstöra dem, det gör man med några snabba yxhugg.

Nu vill som sagt Moderaterna införa ett sjätte jobbskatteavdrag och det måste ju finansieras. Av gammal sed och ohejdad vana tar man från de som lite och snart ingenting har. De vill höja skatten för sjuka och dessutom sänka ersättningen, på så sätt minskar man i båda ändarna, den är tveeggad den där yxan. Man vill också höja momsen på mat och det drabbar sjuka och andra med låga inkomster hårdare än andra eftersom det inte finns något utrymme för prishöjningar i vår matbudget.

Allt detta gör man i arbetslinjens namn men nu gör man det mot sjuka människor som av OECD-världens hårdaste regler blivit bedömda att vara utan arbetsförmåga resten av livet. “Vi ska ha incitament till arbete”, säger de, men om man inte kan arbeta, aldrig mera och ingenting, man kan inte själv påverka sin inkomst på något sätt, varför ska vi då bli fattigare och fattigare? Vi kommer aldrig mera att kunna jobba oavsett incitament som fattigdom, skam, skuld och otrygghet. Varför vill Moderaterna piska oss med sin arbetslinje som inte är något annat än en disciplineringslinje?

Vi är inte arbetsovilliga bidragstagare som moderaterna vill göra sken av, vi har blivit bedömda att vi aldrig mera kan arbeta. Det moderaterna gör nu är att försöka piska liv i en död häst.